God natt

Ärtan växer och gror. Han härjar och stökar. Snart börjar jag jobba igen. Den här bloggen hinns inte längre med. Och den har nästan förlorat sitt syfte. Det var ju en "I väntan på" blogg och jag väntar inte längre. Han är här. Han är det bästa som finns och förgyller varje dag, varje timme. Till och med varje minut och sekund trots att de känns långa och jobbiga på de vakna nätterna.
Därför säger bloggen god natt.


Vill ni fortsätta läsa om Ärtan och vårt liv kan man göra det här.
Men där bloggas det om en hel del annat också.

Ont i hjärtat

Ärtan växer så det knakar. Han är nästan samma storlek som många halvårs bebisar och han är ändå bara 3,5 månader. Sist vi var på BVC fick vår sköterska mäta om honom för hon hade svårt att fatta att han vuxit så mycket sedan gången innan.
Jag har fortfarande ganska mycket mjölk men uppenbarligen inte tillräckligt mycket för vår lille kille. Han fick gröt förra veckan men vi har också börjat med ersättning. Jag fyller liksom på med det mellan amningarna. Det gör lite ont i hjärtat. Jag vill ju så hemskt gärna kunna helamma. Finnas till för honom och vara allt det han behöver att jag är. Han har i och för sig gått upp i vikt hela tiden men vi märker att han blir mycket mindre kinkig när han får lite påfyllnad. Han äter ungefär 100 ml mellan amningarna så än så länge kommer det mesta av hans näringsintag fortfarande från bröstmjölk.
Jag försöker se nyktert och praktiskt på det hela eftersom ersättningen gör att maken kan natta Ärtan på ett helt annat sätt och det kommer bli lättare för honom att sova hos mormor och morfar som han ska göra om några veckor men ändå. Det gör lite ont i hjärtat. Det är en påminnelse om att jag snart ska börja jobba och inte vara hemma med honom hela tiden och att han inte kommer att vara min lille bebis hela livet....

Löjlig lycka!

Jag har flera gånger på senaste tid irriterat mig på att det varit så stökigt i Ärtans byrå. Jag har inte hittat någonting och det har känts som om vi har missat att använda kläder bara därför. Eftersom han växer så fort känns det ännu dummare. Det är ju kul om han hinner använda allt åtminstonde en gång!
En av de tusen gånger jag varit på IKEA de senaste veckorna köpte jag därför en lådorganiserare. Så nu har jag organiserat. Bodies i olika storlek på olika ställen, byxoe likaså. Shorts tillsammans och strumpor för sig. Nu hoppas jag på att vi får en bättre överblick och kan använda alla kläder lite vettigare.
Snyggt blev det också!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Det var gott med gröt

Idag fick Ärtan sin andra smakportion gröt. Vi pratade med bvc om det för någon vecka sedan och de sa att det är okej. Han är ju så stor. Vi har märkt att han inte blivit mätt på amningen och det här kändes som en bra lösning. Han tyckte det var jättegott idag andra gången. Ni kan tänka er hur han såg ut när bordet såg ut så här!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Heja blocket!

Jag satt här hemma och tittade på Ärtans alla kläder. Vi trodde att han skulle ha storlek 62 ganska länge men han flög förbi den storleken. Det går visst att ha dem men det stramar ordentligt på längden. Ser inte helt bekvämt ut. Som tur är har han fått ganska mycket i storlek 62/68 av farmor så de använder vi numera flitigt och har införskaffat lite mer 68:or. Men det börjar kännas dyrt... Så jag satte mig och surfade på blocket för att se om det fanns kläder i nästkommande storlekar. Till största del fanns det flickkläder. Vi har som tidigare nämnt inga problem att sätta lila eller rosa på Ärtan men jag drar gränsen vid klänningar. (Ett bevis på att vi lyckas med vår hyfsat könsneutrala klädsel är att Ärtan blev kallad hon i helgen. Yeay!)
Efter en stunds letande hittade jag två annonser med precis sådana kläder vi själva tycker om. Det är färgglada kläder med roliga mönster. Lite jeans och färgade mjukisbyxor. Jag har inte riktigt räknat men jag tror vi fick ungefär 10 par byxor och kanske 15 bodies och skjortor för 400 kronor!!!! Jag är sjukt nöjd. Vi behöver kanske köpa lite varmare kläder till hösten så klart men baskläderna känns införskaffade. Hurra! Nu kan vi lägga pengar på vår bröllopsresa istället.

Och det kom blod!

Ärtan fick sin första vaccination idag. Två sprutor i benen. Han grät först men när bvcsköterskan log mot honom log han glatt tillbaka. Nu verkar han lite små irriterad men jag vet inte vad som beror på tänder och vad som beror på sprutorna. Jag tror att jag mådde sämre just under bvc-besöket än vad Ärtan gjorde. Lilleskrutt!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Äntligen

Äntligen sover han djupt efter att ha kastat sin svettiga lilla kropp av och an. Sömnen ville inte infinna sig eftersom värmen var för tryckande och de blivande tänderna värker. Sömnigheten har gjort att tårarna strömmat och förtvivlan har varit total hos son och föräldrar.
Men äntligen sover han. Med bara blöja på och en tunn liten filt. Armarna ligger rakt ut från kroppen och lugnet har infunnit sig. Äntligen.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Kärleken

Jag förstod det inte innan han kom, det där alla sa att det är en kärlek man inte kan förstå. Jag trodde att jag älskat med hela mitt hjärta innan han föddes. Att mitt hjärta är så stort som det kan bli. Jag hade fel. Sen han föddes har mitt hjärtat expanderat massor av storlekar. Maken har inte mindre plats i mitt hjärta men det finns ytterligare storlekar och utrymmen för honom.
Jag tittar på honom när han ligger och sover på sängen samtidigt som Cecilia Vennerstens "Det vackraste" spelas på radion. Och jag vet att texten är till en annan sorts kärlek men raderna
"Det vackraste jag vet är att se dig när du sover
Här råder stilla frid och jag glömmer både rum och tid
Du ligger här bredvid och jag känner hur du andas
Att älskas utav dig är det vackraste för mig"
stämmer in även på min lille kille. Han är kärleken och jag är så glad att jag får älska honom.

Återigen barnkläder

Jag irriterar mig något kopiöst på det här med barnkläder. Nu inför sommaren finns det massa fina tunna kläder på tjejavdelningarna. För killar är utbudet inte lika stort. Vi har inga problem att sätta rosa kläder på Ärtan men vi har bestämt oss för att dra gränsen vid klänningar. Häromdagen var jag på jakt efter tunna lång byxor till honom. Linnebyxor tyckte jag skulle kunna kännas skönt. Det finns inga linnebyxor på pojkavdelningen, däremot på tjejavdelningen. Både på Lindex och Åhléns. Där hängde naturfärgade och bruna byxor hos flickorna. Jag köpte ett par på Lindex och ett par på Åhléns. På Åhléns finns även syrenlila byxor som vi funderar på. De var jättefina. Lite färg måste man ju få ha på sommaren! Hur kan linnebyxor räknas som tjejigt? Varför finns det ens tjej och killkläder till så här små? Bah!
Planen just nu är att hitta nattlinnen till i sommar, det verkar svalt och skönt att sova i. Oavsett om det anses tjejigt....

Dålig förälder?

Fy vad lätt det är att känna sig som en dålig förälder. Det kan vara att Ärtan inte har mössa på sig. Eller att han inte har tossor utan bara vanliga sockar. Ibland kan det vara det dåliga samvetet som drabbar mig när jag inte lägger Ärtan på magen tillräckligt ofta för att träna nacken. Han kommer ju ALDRIG att vända sig om han inte får ligga på magen.
Jag får också dåligt samvete över att jag jobbar. Att jag trivs med det och inte spenderar all min vakna tid med Ärtan. Missförstå mig rätt. Han är det absolut bästa som har hänt. Han är den finaste lille kille jag vet (hans pappa är den finaste stora kille jag vet) men ibland är det skönt att vara vuxen. Att återigen bara vara jag. Inte enbart mamman eller mjölkmaskinen. Men samtidigt ger det dåligt samvete.
Jag tror att det dåliga samvetet följer med föräldrarollen men jäklar vad den skaver.

Hur?

Hur är det möjligt att små små fötter som nyss var för små för strumpor nu är för stora för sina första par? Den minsta storleken på sockar verkar vara för ssmå för Ärtan. De kasar ner. Samma sak gäller de små converse han fick eller de små skor jag köpte nyss. Han som var så pyttig pyttig nyss börjar bli stora killen. Med sina dryga sex kilo blir det tungt att sitta med honom sovandes i knät långa stunder. Vår lilla bebis är bara två månader men känns så stor. Det är med klump i magen jag plockar ur för små kläder.
Ska det gå så här fort?

Published with Blogger-droid v1.6.5

Föräldragrupp

Ärtan och jag har varit på föräldragrupp för första gången idag. Fanns några riktigt trevliga typer och några jag ställer mig lite tveksam till. Eller ptja, någon. Ont av mig, jag vet. Ärtan är yngst i gruppen men definitivt inte minst! Den som är närmast honom i ålder är också en ganska stadig kille. Det är faktiskt bara en liten tjej bland barnen, trots att det är sju bebisar totalt. Ärtan skötte sig helt okej. Han bajsade, somnade och las ned. Brukar inte vara några problem. Nu vaknade han och skrek! Helt hysterisk blev han och väckte och satte skräck i alla de andra bebisarna. Hepp...
Men det blir nog bra det här. Jag tror att jag kan tänka mig barnvagnspromenader med några av dem.
För övrigt blir Ärtan två månader idag. Stora lilla killen.
Han är 61 centimeter lång och väger 5900.
Han har storlek 3 på blöjorna och drar storlek 62 i typ alla kläder. Favoritsysselsättningen är fortfarande att sova eller äta. Men babygymmet är roligt. Allt som dinglar ovanför huvudet är också roligt. Han har inte riktigt börjat upptäcka andra barn ännu. De är nog mest läskiga verkar det som. Underligt eftersom han hänger med Knoddas och Minna ganska ofta....
Men han ler och jollrar mest hela tiden. Han älskar att ligga och titta på mig eller sin pappa och prata med oss. Det är så roligt att klä på honom och prata lite med honom för då jollrar han tillbaka.
Han växer och är underbar!

Sats baby

Idag har jag och Ärtan varit på gymmet för första gången. Det var jätteroligt! Så oerhört skönt att komma igång igen. Jag kände mig lite vilsen eftersom det var ett tag sedan jag var där och hade glömt att ta med mig en ordentlig topp men det hela löste sig. Ärtan tyckte också att det var roligt. Han låg och tittade på mig hela tiden. Han har väl aldrig sett mamma på det sättet förut. Alldeles svettig och rödflammig. De andra barnen var han inte så jätteintresserad av. Roligast tyckte han var när jag gjorde armhävningar. Han låg under mig och kiknade nästan av skratt (eller ja han ler bara än så länge men det såg ut som om han kiknade av skratt) när jag kom ner mot honom. En liten puss fick han också. Att sitta på min mage vid rumplyften var också kul.
Däremot var stretchingen inte alls rolig. Då hade Ärtan gymmat klart. Han tyckte att det var skittrist. Sen skyndade vi oss iväg eftersom pappan väntade med bilen utanför. Det kändes nämligen som ett för stort projekt att duscha med Ärtan där. Jag hade tillräckligt mycket funderingar över var jag skulle lämna vagnen och hur jag skulle göra med amning och blöjbyten. Det hela löste sig enkelt. Det fanns barnvagnsparkering i entrén och jag ammade innan vi gick in i salen. Ärtan fick också ny blöja under styrkedelen av passet. Han var vaken hela tiden vi var på gymmet och en lång stund efter det när vi kom hem.
Nu sover han dock och verkar processa vad han har varit med om. Jag hoppas att han fortsätter tycka att det är kul så att jag får träna mer! Som jag har längtat...

En konspiration!

Ärtan fick ny body av mormor igår. Fina färger i ränder. När jag kom hem tvättade jag den och hängde upp den. Då såg jag detta, de har glömt att larma av den. Jag tror det är en konspiration. Bodyn hängde på tjejavdelningen och har lite rosa i sig. Därför ville de inte larma av den eftersom en liten kille ska ha den. Tur att vi har kvittot kvar så vi kan gå och kräva en avlarmning.
Ärtan har på sig rosa strumpor idag bara därför! Ha!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Könsbestämmande sockar

Ärtans mormor har varit på semester i New york. Hon kom hem med massa fantastiska presenter, både till Ärtan och oss vuxna. Bland annat hade hon med sig en liten låda med massa färgglada strumpor i. Några av dem har som detta par lite rosa på sig. Det gjorde att expediten hade ifrågasatt om hon kunde köpa dem till en liten kille.
Vad tror de ska hända? Att han ska bli förvirrad om han är pojke eller flicka för att han har sockar med lite rosa på? Eller att han blir bög. Skulle det vara ett problem i sådana fall? Ärtan får bli precis vad han vill...
Jag tycker i alla fall strumporna är söta. Ärtan själv verkar inte bry sig om vilka strumpor han har.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Perfektion

Det är fantastiskt att detta perfekta öra har skapats av maken och mig. Hur allt fungerar när det kommer ut från magen. Hur fingrarna har små naglar, örat alla gångar och ögonen små ögonfransar. Och han är vår perfekte lille kille. Helt oförstörd.

Published with Blogger-droid v1.6.5

En månad!

Ärtan har hunnit bli en månad! Stora lilla killen.
Vad hittar han på nu då?
Han är 57 centimeter lång och väger 5100 gram. Han bär 56 eller 62 i kläder lite beroende på var kläderna kommer ifrån. (Underligt att de kan vara så olika stora...)
Han drar storlek två i blöjor.
Han sover fortfarande större delen av tiden, helst när vagnen rör sig vilket är bra för mig för det gör att jag "måste" gå ut och gå. Att sova på natten verkar han inte riktigt ha fått in i sitt sinne ännu. Han brås väl även där mycket på sin pappa, riktiga nattugglor.
Vi märker att han ser bättre och bättre nu. Ibland ligger han och tittar på oss fram och tillbaka när han ligger mellan oss i sängen. Först mamma och sen pappa. Att följa oss eller någon rolig leksak med blicken är också lätt som en plätt.
Babygymmet och babysittern har blivit två favvisar på sistone också. När han är i dem kan det komma glada högljudda tillrop. Han viftar och slår efter labanfigurerna och tittar sig i spegeln som sitter under en av figurerna. Att titta i "boken" med svartvita bilder är också roligt.
Den här första månaden har gått så otroligt snabbt och han har blivit så stor!!

Normal? Onormal?

Häromdagen såg jag på ett av alla föda barn program som går på tv. Det var en kvinna som födde barn väldigt snabbt där. Hon hann knappt få bedövning. Sköterskan sa då till henne att hon var som gjord att föda barn.
Om hon är det, vad är då jag? Som gjord för att inte föda barn?
För första gången i mitt liv förstår jag vad som menas med att något inte landar väl.
I veckan ska jag i alla fall tillbaka till sjukhuset och prata om hur det var när Ärtan föddes. Det ska bli intressant.
För jag vägrar bli klassad som onormal.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Hurra!

Underbara Clara är en fin bloggare som jag gärna läser. Hon skrev häromdagen detta blogginlägg om folk som lägger sig i det faktum att hon arbetar så snart efter det att hon fått barn. Hon undrar över varför folk förfasas över att hon sätter sig och syr gardiner eller bloggar och lämnar barnet ensamt. Men som hon skriver, barnet har ju en far! På samma sätt är det här hemma. Ärtan har ju faktiskt en pappa. En fantastisk pappa, en pappa som kan göra allt som en mamma kan förutom att amma. Han kan byta blöjor, natta och bära runt när magen krånglar. Ärtan är lika trygg hos sin pappa som hos mig. Det försöker jag få diverse personer att förstå det när jag hoppar in och har gudstjänster och arbetar lite. Ärtan har en utmärkt pappa och jag är tacksam över att vi är fler unga (är jag fortfarande det?) kvinnor som vågar lita på våra barns pappor. Hurra!!!

Föräldraledig

Igår kändes det för första gången som jag faktiskt är föräldraledig. Jag var en av alla de andra föräldrarna. Vi var ute med vagnen i någon timme i solen och gick vilse i vårt närområde. Vi hittar inte tillräckligt bra ännu, trots att vi bott här över ett år. Jag lyssnade på radio medan vi var ute och gick och Ärtan bara sov. Han trivs väldigt bra i sin vagn. Sen kom vi hem och Ärtan vägrade ligga ensam på soffan. Det var bara på med babybjörnen och låta honom sitta där medan jag åt lunch. Sen fick vi besök av en kille som gick igenom våra försäkringar. Efter det var det bara att amma och bära tills maken kom hem. Ärtan vägrade komma till ro. Jag försökte tvätta och laga mat men icke.
Jag vet att jag har tur eftersom han så ofta tycker att det är okej att ligga själv och att han faktiskt tycker om babybjörnen men det är inte helt lätt att få något gjort med en snart tre veckors bebis hemma. Jag inser att jag måste sänka mina krav på ordning och reda här hemma och på hur mycket jag ska hinna på dagarna. Maken har ju inga som helst krav och inte Ärtan heller...
Det är bara jag som måste tagga ner. Tagga ner och vara föräldraledig.

Var är papporna?

Jag har många gånger tidigare funderat över alla dessa ensamma mammor man ser röra sig på stan på helgerna. Var är papporna har jag då tänkt. Borde de inte vara på samma ställe när det äntligen är helg? Men i helgen fick jag svaret. Maken gick upp på lördagen vid fem med lille Ärtan så att jag skulle få sova. Klockan nio gick han och la sig en sväng innan hans föräldrar och moster dök upp för att hälsa på Ärtan. När de gick hem insåg jag att maken behövde sova, som jag hade gjort tidigare. Så jag åkte iväg till stan och träffade mina föräldrar för en promenad. Nog för att jag saknade maken på promenaden men han var en betydligt piggare och gladare man när jag kom hem på eftermiddagen.
Så nu vet jag var männen är. De sover ut efter att ha tagit hand om ledsna barn på morgonen. I alla fall om de är som min man.

Det nya livet

Det nya livet började ju med buller och bång för snart två veckor sedan. Inget är sig likt här hemma och inget är sig likt i världen. Det är svårt att föreställa sig att det fanns ett liv innan Ärtan var här. Nu ligger han här och sover på soffan. Inramad av amningskudden eftersom vi inte vill att han ska rulla iväg någonstans. Han är mer mobil än vad man tror!
Men samtidigt inser jag att min tillvaro ser kanske mer annorlunda ut än vad den gör för maken. Det är trots allt jag som inte kan duscha så länge jag vill alla gånger för att det är en liten kille som vill ha mat. Det är jag som inte bara kan ge mig av och göra saker själv av samma anledning. Ikväll är exempelvis maken iväg och spelar poker. Det skulle inte jag kunna göra. Igår var han och spelade badminton. Det får jag inte göra på grund av kejsarsnittet! Jag får inte träna på några veckor ännu. Känns extremt irriterande eftersom jag längtat något kopiöst efter det. Men nu när jag kan röra mig igen, lite mer smidigt i alla fall, ska jag kalibrera min stegräknare.
Jag är lite avundsjuk på maken samtidigt som det känns väldigt gosigt att lyssna på sonens små snusande ljud när han ligger här och sover.

Oro oro oro

Det finns massa saker att oroa sig för när man är nybliven småbarnsförälder. Sover han för mycket? Äter han för lite? Är han för varm eller för kall? Det mesta kan man dock avfärda. En oro som ligger och gnager nu är dock att de hittade ett blåsljud på Ärtans hjärta när de kollade honom på BB. Vi fick först komma tillbaka till barnläkaren och då trodde jag att de skulle säga att det var borta men icke. Det ledde till att vi igår var tillbaka hos kardiologen. Där hoppades vi att de skulle säga att allt var borta men icke igen.
Tydligen finns det ett litet hål mellan förmaken och sen så pumpar inte hans hjärta på helt rätt sätt. Hans hjärta är mer som det ska vara i magen än utanför.
Maken och jag försöker att inte oroa oss och vi får massa uppmuntran från folk runt omkring oss. Personer som själva har blåsljud eller har haft det. De verkar må bra dessutom.
Nu ska vi "bara" vänta i några veckor för att återigen åka tillbaka till sjukhuset och kolla hans hjärta igen. Det var inget Ärtan uppskattade igår och inget vi som föräldrar heller uppskattade. Vi fick hålla i honom i tjugo minuter medan de körde med ultraljudet över hans lilla kropp och en massa konstigheter syntes på en skärm...
Men nästa gång tycker jag att det som syns på skärmen ska vara att allt är bra och att allt har ställt om sig till livet utanför magen.
Böner mottages gärna!

Hemma!

Nu är vi hemma. Bloggen borde inte heta "Iväntan på Ärtan" längre utan kanske snarare "Livet med Ärtan" men vi får se hur vi gör... Just nu är jag så trött så jag kan inte riktigt fundera över det.
Vi försöker vänja oss vid att vara här och att vara en liten familj. I natt var det däremot inte roligt. Ärtan har blivit förkyld på nåt vänster och var supertäppt. Först på kvällen var det inte så farligt, han lät bara lite som en gris när han åt men när det var dags att amma vid två var det inte roligt längre. Han bara grät och skrek eftersom han inte fick någon luft. Han kämpade och kämpade. Maken ringde sjukvårdsupplysningen som gav rådet om koksaltlösningsdroppar. Sådana hade vi självfallet inte hemma.
Maken tog då bilen till ett jourapotek och jag försökte lugna Ärtan. Det gick inte alls. Han blev mer och mer upprörd eftersom han var hungrig men inte kunde äta och inte fick någon luft.
När maken kom tillbaka hem grät både mor och barn. Men strax efter att dropparna runnit in i den lilla näsan kunde lugnet upprättas. Ärtan började andas mer normalt igen istället för som en astmapatient och han kunde äta lite. Sen sov vi.
Han har varit lite extra hungrig i natt så vi har ammat varannan timme ungefär men det går bra när jag ligger i sängen. Han äter och jag halvsover.
Nu är det faktiskt snart dags att väcka honom så att han får äta igen. Stackaren är helt slut efter nattens äventyr.
Vi hoppas på att slippa flera sådana!

Förlossningsberättelse

Nedanstående text kommer att bli ganska detaljerad så om ni inte vill läsa om blod och sånt så hoppa över detta.
Men Ärtan är i alla fall född. Väntan är över!

Förlossningen började natten mellan torsdag och fredag lite försiktigt. Jag vaknade på natten med värkar återigen och tänkte att nu börjas det med de här fjanterierna igen. Fast när jag vaknade igen på morgonen vid sju höll värkarna fortfarande igång. Nu väcktes alltså ett litet hopp till liv. Jag satt hemma med maken under dagen och vi försökte spela spel för att fördriva tiden. Det gick så där eftersom jag inte kunde koncentrera mig. När vi satt i soffan vid lite efter tre märkte jag att vattnet gick ordentligt. Jag hoppade in i duschen och bad maken ringa till sjukhuset. Så får man tydligen inte göra eftersom han ombads lägga på och att jag skulle ringa när jag kom ut ur duschen. Skumt.
Sagt och gjort. Svaret vi fick var i alla fall att det var fullt på förlossningen så vi skulle ringa senare. När vi ringde några timmar senare hade värkarna tagit fart och vi fick komma in.
Kvart över sju klev vi in på förlossningen. När man sedan kollade hur mycket jag öppnat mig visade det sig att det var tre centimeter.
Där någonstans började problemet. För tre timmar senare var det fortfarande tre centimeter. Inte bra... Det började pratas värkstimulerande dropp. De provade lite andra metoder först bara. Ytterligare två timmar senare hade jag bara öppnat mig till fyra centimeter. Det kändes väldigt hopplöst...
Men vi fortsatte och det började göra väldigt väldigt ont. Jag ställde mig i duschen en halvtimme för att få lite smärtlindring. När vi kom tillbaka till rummet fick jag lustgas. Jag andades och andades men insåg när vi hade hållt på med den nästan två timmar och jag var cirka fem centimeter öppen att det här skulle ta tid.
Jag övergav alla nobla tankar på en naturlig förlossning och gav mig på epiduralen. Tack gode gud!
Så där mitt i natten satt jag och kunde faktiskt prata för första gången på flera timmar. Klockan tre på natten passade jag på att äta fruktsalladen maken gjort åt mig. Sen små sov vi en stund. Sen började vi om. Jag hade så sakteliga öppnat mig och vid sex på morgonen var jag öppen åtta centimeter. Då hade vi alltså varit inne på förlossningen nästan tolv timmar. Problemet låg också i att jag kräktes upp allt jag fick i mig, vatten och fruktsallad så de satte dropp på mig. När de senare tog bort det fortsatte jag att kräkas. Inte kul....
Slutligen öppnade jag mig till tio centimeter men efter det hände ingenting på två timmar. Värkarna nästan stannade av. Då när klockan var runt tio på morgonen fick jag värkstimulerande dropp. Då hade vi redan varit femton timmar på förlossningen. Snart kommer vår bebis tänkte maken och jag.
Men icke. Trots all hjälp ville han inte ut.
Folk kom och gick in i vårt rum och försökte få mig att göra saker. Vi började till och med krysta forcerat som det heter när det inte börjar av sig självt. Jag krystade och krystade. Det ville sig inte heller....
Ytterligare en läkare dök då upp med en sugklocka. De drog och drog i Ärtans huvud. Det ville sig inte med den saken.
Då pang bom bestämdes det att det var dags för akut kejsarsnitt. Klockan var då tre på eftermiddagen och vattnet hade alltså gått nästan ett dygn tidigare. Vi hade varit på förlossningen nästan tjugo timmar. Allt gick väldigt snabbt. Värkstimulerande togs bort, maken fick på sig gröna operationskläder och jag svischades iväg på en säng. Väl i operationssalen rådde ett organiserat kaos. Eller vi får i alla fall tro det... För vi upplevde det nog mer som bara kaos.
Jag var så rädd och orolig att hela jag skakade och maken gjorde sitt bästa för att hålla mig lugn. Vi förberedde oss på att det kunde ta tid men vips hördes det ett ganska argt barnskrik på andra sidan skynket. Och ett litet host. Tårarna bara rann längs med våra kinder. Efter tjugo och en halv timme på förlossningen och ett dygn efter att vattnet gått kom äntligen vår lille Ärta.
Maken och Ärtan fick åka tillbaka till förlossningen och jag fick åka till uppvaket.
Ungefär en timme senare återförenades vår lilla familj på BB-avdelningen. Där har vi nu spenderat vår första natt och vår första dag.
Jag har haft ganska mycket ont men fått superhjälp av maken. Han har klätt på mig, duschat mig och hjälpt mig med allt sånt som man kanske egentligen inte vill ha hjälp med av någon. Vi får nog ligga kvar några dagar för min skull. Ärtan och maken mår ju bra. Men mitt sår måste också må bra. Egentligen längtar jag bara hem men förstår deras poäng.
Eftersom Ärtans mor och farföräldrar var här idag och hälsade på har vi alla fall numera dator, lite mer rena kläder och lite böcker att läsa.
Fast mest av allt sitter bara maken och jag och tittar på Ärtan. Det går ju inte att sluta beundra honom!
Trots en mardrömsliknande förlossning var han värd varenda sekund av kämpande!

Bara inte idag!

För första gången på flera veckor så känner jag "Nej inte idag lille skrutt". Idag fyller maken år och även om det symboliskt vore roligt att vi fick reda på att Ärtan är på väg på min födelsedag och han kom idag på makens födelsedag så känner vi att helst inte. Har han nu väntat så här länge kan han väl vänta tills imorgon i alla fall, så att han får en egen födelsedag.... Inte för hans pappas skull utan för sin egen.
Just nu känns det dock inte som om det är någon fara på taket att han skulle komma idag. Det är rätt lugnt och var faktiskt så även i natt. Annars har jag ju haft värkar på kvällarna och nätterna som gått över fram på små timmarna. Det känns ju faktiskt lite meningslöst...
Oavsett så kommer Ärtan och hans pappa att fylla år väldigt nära varandra. På måndag ska vi nämligen på överburenhetskontroll på SÖS vilket innebär att vi ska prata igångsättning och andra piffiga lösningar. Om jag förstått det hela rätt så kommer Ärtan att evakueras mot sin vilja senast om en vecka. Spännande!
Jag hoppas i och för sig att detta hot om evakuering gör att han väljer att komma ut på eget bevåg. Fast inte idag som sagt... Imorgon låter bra!

Nej, det är ingen tävling.

Jag måste inse att det inte är en tävling att vänta barn. Att jag inte kan påverka när Ärtan bestämmer sig för att komma ut. Han trivs uppenbarligen där han är och har inga planer på att dyka upp just idag.
När vänner och bekanta postar på facebook att deras små under har dykt upp skär det faktiskt lite i hjärtat. Jag vill ju vara en av dem! Det känns som det inte kommer att hända just nu. Jag är ballongen som aldrig kommer att landa.
För att inte bli helt galen planerar jag små utflykter och trevliga möten. Jag hängde med Knoddas idag (vilket i och för sig gör att jag längtar ännu mer efter Ärtan) och han är ju charmig som få. Imorgon ska jag träffa T för lunch och på kvällen ska stackars styvpappan följa med mig till Babyland och köpa en resesäng till i sommar. De har en slags temakväll jag fått erbjudande om.
Jag tänker att om jag planerar saker så blir det lite som reklamen "Plötsligt händer det!".

In i träsket

Jag håller på att lära mig om Försäkringskassan. Eftersom jag är sjukskriven på halvtid och föräldraledig på halvtid blir det lite knep och knåp. Inte blir det lättare av att Ärtan inte "finns" ännu. När han väl föds kommer jag ju att "bara" vara föräldraledig och det går att anmäla på lite längre tid än vad jag gör nu. Jag har just anmält fyra dagars föräldraledighet till Försäkringskassan men på halvtid så det blev två dagar. Känns lite små löjligt men jag har verkligen inte råd att inte anmäla det. Jag vågar ju inte anmäla så många dagar i taget eftersom jag ändå hoppas på att han dyker upp vilken dag som helst. Typ nyss. Jag undrar om de kommer att bli arga på mig om jag säg åker in i morgon och inte hinner avanmäla mig som sjukskriven på tre röda och begära heltids ersättning.
Det stör mig också att makens SGI fortfarande inte har bestämts. Hur ska vi då kunna veta hur många pengar vi får när Ärtan väl föds? Får väl sätta honom att ringa dem från jobbet imorgon. Blir säkert kul.
Nu väntar vi vidare på värkarna. (Första gången i mitt liv jag gått och längtat efter att ha ont....)

Dagen D

Idag är den beräknade dagen. Den dagen vi har väntat på och räknat ner till. Den 24 februari. Det datum de sa till oss i september att vår bebis skulle komma. Jag kan bara meddela att det har han inte gjort. Klockan är i och för sig inte över tolv ännu men sannolikheten att jag som förstföderska ska producera en bebis på lite drygt tre och en halv timmar är extremt liten. Speciellt eftersom jag bara har mina vanliga förvärkar och inga hysteriska värkar.
Jag har haft rätt ordentliga värkar flera kvällar i rad men det blir liksom ingenting av dem. Jag stirrar på maken och ifrågasätter starkt varför jag ska ha ont om det inte tänker komma en bebis. Hmpf.
Jag tror att jag är lite mer otålig än vad jag kanske borde behövt vara. Det bottnar nog i att de flesta har sagt till mig att de tror att han skulle komma tidigt eftersom jag haft så mycket förvärkar. Men Ärtan tycks stanna där han är. Den lilla vadslagning maken och jag drog igång har också varit intressant. De flesta verkar ändå trott att han skulle komma den här veckan. Många har förlorat sina vad nu.
Själv har jag bytt taktik. Jag inser att jag inte kan göra något åt saken och att det är lika bra att ta det som det kommer. Han kommer när han känner för det. Jag får väl njuta av att vara ledig utan att behöva göra något annat som att plugga eller jobba extra för första gången på väldigt väldigt länge.
Men som sagt dagen D är här och förbi.

Tålamod är en dygd jag inte har

Trots att jag bara varit hemma lite drygt en vecka och Ärtans beräknade datum inte har kommit och gått är jag otroligt otålig. Jag borde njuta av att bara vara hemma, vila och bli ett med mig själv men det lär ju inte hända...
Det är inte riktigt min grej. Jag planerar in åtminstone en liten händelse varje dag. Något måste jag ju ta för mig. Jag tror att om jag bara sitter hemma kommer jag att bli ännu galnare. En liten fika här och en liten middag där. Någonstans inser jag ju att han kommer när han kommer, varken tidigare eller senare och det finns ingenting jag kan göra åt saken.
Det roliga är att läsa på nätet om vad folk tar till för knep att få ut bebis. Man ska gå i trappor, äta stark mat, hoppa upp och ner och så vidare och så vidare. Roligast hittills enligt mig är att man ska äta sju(!) kilo ananas. Hur kom man fram till det?!?!??!?! Provade man först med fem kilo och så hände ingenting men när man gav sig på två kilo till, då jäklar satte det igång?
Blir man dessutom inte väldigt dålig i magen av sju kilo ananas? Aj.... Sura uppstötningar säger jag bara.
Maken och jag funderade över att det kanske funkar med sju kilo vad som helst. Typ sju kilo vingummi eller marängsviss. Efter det borde bebis inte längre få plats i magen. I alla fall inte med tanke på hur lite mat jag får i åt gången nu. Man kanske tränger ut bebis med maten. Jag tycker det verkar knepigt i alla fall.
Barnmorskan sa igår att det hon kunde rekommendera är sperma. Hoppsan.... Ja det verkar i alla fall roligare än sju kilo annans.
Men Ärtan kommer nog när han känner för det, varken förr eller senare.

Jag en oljetanker

Jag kollade på bondfilmen Älskade spion häromdagen. I den slåss Bond mot en skurk med en jätteoljetanker. Jag identifierade mig omedelbart. Med oljetankern... Jag är ungefär lika smidig. Jag har en bromssträcka som är ungefär lika lång som oljetankerns. Jag kräver ungefär lika mycket plats och har samma vändradie. Det roligaste är nog ändå när jag ska vända mig i sängen. För att komma över på högersida måste jag ta spjärn med vänster fot mot madrassen och med kraft flippa mig själv. Ibland kommer jag hela vägen, ibland får jag kämpa lite. Att vända från höger till vänster sida är ett projekt. Jag förstår Knoddas helt som uppvisade viss frustration när han var här med H och inte kunde vända sig.
Nåja, max 19 dagar kvar nu men antagligen kortare. Får leka oljetanker så länge!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Första förlorare.

Jag är till min stora frustration första förlorare i vadslagningen. Ärtan är inte här och det verkar inte som om han är på väg i dag heller för att vara ärlig. Jag önskar verkligen att så vore fallet. Nästa datum som tippats är på lördag av mamma. Sen är det tre personer som tippat söndag. Just nu tror jag snarare på de som tippat att vi kommer att gå över tiden. Trots sammandragningar, förvärkar och pinvärkar. I morse (förmiddags kanske snarare) när jag vaknade tänkte jag uppgivet att Ärtan kommer att vara den första bebisen i världshistorien som inte kommer ut. Att han kommer att stanna inne för evigheters evighet.
Maken har ju tippat den 26 så han är smygnöjd med att jag var första förlorare. Han vågar dock inte säga det högt eftersom jag är så oerhört trött på att vara gravid och bara längtar efter att få träffa vår lille Ärta.
Nu hoppas jag innerligt på att mamma faktiskt har rätt! Hålla ut till lördag alltså.

Vad vi skulle ha gjort...

För den här helgen hade vi en massa trevliga planer. Jag var rätt nöjd med mig själv, ingen liten graviditet som skulle sätta käppar i hjulet för mig inte! I fredags skulle vi ut och äta med vänner. De var tyvärr tvungna att ställa in men annars hade nog vi varit tvungna att göra det. Styvpappan var nämligen tvungen att hämta mig på jobbet för att jag hade så ont på eftermiddagen. Maken fick inte ut vår bil... Den var inplogad, föräldrarnas bil står i garage. Sen låg jag på soffan och kved och halvsov under kvällen.
Igår var jag hemma hela dagen. Vi var bjudna på 30-årsfest och jag tänkte inte riskera det! Lite lagom till det att maken kom hem från sin utflykt till sina föräldrar började smärtan. Pulserande och brännande.
Det var bara att ställa in. Jag var sjukt missnöjd. Maken försökte dämpa mitt missnöje med godis och melodifestival, det funkade temporärt.
Nu är jag på väg mot brunch med T och P. Sen ska jag göra min sista gudstjänst på jobbet. Jag hoppas på det bästa. Sitter här på tunnelbanan med lite förvärkar.
Det är bra med förberedelser men det här börjar bli löjligt!!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Längtan

Idag längtar jag. Inte bara efter att träffa Ärtan utan efter en massa saker. Tydligast är nog längtan efter att kunna göra vanliga saker igen. Typ röra på mig, både promenader och på gymmet. Jag längtar också efter att kunna dricka kaffe som en normal människa igen. Jag försökte i helgen hemma hos goda vänner. Det slutade med att maken fick stanna bilen så jag kunde kräkas. Jag längtar också efter att vara sugen på mat igen. Bara tannken på mat får mig att må illa. I morse såg jag en bild på ett recept i tidningen och fylldes genast med kväljningar... Tanken på att äta är avskyvärd. Min kolhydratladdning går alltså så där. Så jag längtar och längtar. Men snart så kanske.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Spaning framåt

Idag har jag förberett mig för framtiden. Framtiden efter det att Ärtan fötts. Framtiden för mig som mamma och som icke-gravid. Jag har som ni nog anat inte känt att det är så kul på sistone så jag behövde liksom skämma bort mig själv lite. Jag köpt mig själv en klänning som jag har spanat på någon vecka nu. Det är verkligen min stil på klänningen och jag ser sååååå fram emot att kunna ha den. Att köpa den nu är kanske otroligt korkat för jag kan ju inte prova den men den är A-formad så det borde funka även sen. Det är knäppning över bysten också så om tuttarna fortsätter att vara gigantiska eller till och med bli större så är det bara att knäppa upp och ha ett linne under.
I julas önskade jag mig en ordentlig stegräknare men fick en massa andra bra saker istället. Jag har suktat efter en stegräknare sedan dess i alla fall så idag slog jag till. Jag tror jag har en liknande som Blivande prostinnan.
Just nu är det ju absolut ingen idé att ställa in den på steglängd eftersom mina steg är ungefär hälften så långa som i vanliga fall. Men snart så!
Med hjälp av den och med klänningen som morot ska jag nog kunna komma igång snart igen när Ärtan kommer.
Jag köpte inte bara framtida prylar dock. Även ett par stödstrumpor fick dyka ner bland varorna... Måste ju tänka lite på nuet också.

Vadslagning

Maken tror att Ärtan kommer att födas den 25 eller 26 februari (han är ju beräknad till den 24). Själv hoppas jag på att han kommer den femtonde.
Det skulle alltså kunna vara bara en vecka kvar om jag "vinner" (ungefär) eller två och en halv om maken har rätt. Om ingen av oss har rätt och Ärtan bestämmer att han måste tvingas ut är det ungefär fyra och en halv vecka kvar. Huva.... Jag är klar med att vara gravid. Dock får Ärtan vara kvar till nästa söndag, minst, tycker jag eftersom min SGI blir dräglig efter det och maken slutar köra lastbil då. Jag vill ju ha honom nära.
När tror ni att Ärtan kommer? En liten vadslagning kanske?

Skallra!

Igår i posten låg ett paket till Ärtan. Det stod på att vi fick öppna paketet så länge. Där i låg denna fantastiska skallra! Min fina vän Mia hade läst att jag beundrar hennes pyssel och att min egen pysselådra inte är så stor. Därför virkade hon denna lilla krabat till Ärtan. I toppen på huvudet i det röda sitter något som skallrar lite. Den är helt underbar!!!
Dessutom har hon tänkt till både en och två gånger och virkat den på ekologiskt garn som går att tvätta i 40 grader. Heja!!!
Stor tack från hela familjen till Mia!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Möte med nya sjuksverige.

Vi var hos läkaren idag för att få ett intyg till Försäkringskassan om min sjukskrivning. Stackars läkaren försökte få mig att komma på fler symptom som de skulle acceptera. Att ha jätteont gills tydligen inte... Enligt försäkringskassan är det normalt så här dags i graviditeten. Att bebisen är klar är det enda som är viktigt. Jag undrar om de vill förklara det för den familj vars anhörigs kista jag svimmar över...
Men yrsel med svimningar var tydligen bra. Det kanske försäkringskassan tycker är tillräckligt jobbigt. Annars får de som sagt gärna ta resterande begravningar....

Published with Blogger-droid v1.6.5

Jag antar

Jag antar att det är hormonerna. Jag antar att det är fullt normalt. Jag antar att allt är som det ska.
Jag antar att jag ska känna mig ensam och tårögd. Jag antar att det är fullt normalt att kroppen skriker efter makens varma famn. Jag antar att det är som det ska vara när jag saknar honom varje kväll när han går till jobbet. Jag antar att det är helt okej att jag längtar något otroligt tills han går av sitt nattkörande och är lite närmare.
Jag antar att det är normalt att jag börjar bli lite rädd för att Ärtan ska komma när maken är borta. Jag antar att det är som det ska att jag börjar bli lite orolig överlag för förlossningen.
Jag antar att allt är normalt.

Sjukskrivning

Jag har blivit sjukskriven på halvtid fram till det att det är dags att gå på föräldraledighet. Jag har ju så pass mycket förvärkar och sammandragningar att det blir stört omöjligt vissa dagar att jobba. Innan har jag protesterat vildsint mot alla tankar på sjukskrivning men just nu känns det fantastiskt. Jag sov fjorton timmar i natt och vaknade i alla fall med sammandragningar. Gårdagen var inte heller rolig. Konstanta sammandragningar hela dagen. Jag var inte mitt gladaste jag på jobbet direkt. Det känns lite lättare nu att ha ont när jag vet att det är okej att jag är hemma, att jag inte behöver stressa och att jag kan lägga mig och vila när jag behöver det.
Det är ju ändå piffigt att jag för första gången i mitt liv inser att det inte är ett nederlag att vara hemma. Fast nu handlar det ju inte bara om mig, det handlar om Ärtan. Ärtan är ju trots allt mycket viktigare än vad jag är. Men det här är en trevlig mammauppoffring, vara hemma och ta det lugnt.

Profylaxövningar

För några veckor sedan var maken och jag på profylaxkurs. Många av våra vänner har sagt att det har varit jättebra sen under själva förlossningen. Vi fick lära oss en hel del och pratade målbilder och andning. Vi fick också prova att slå sönder pennor för att visa hur mycket tankens kraft kan hjälpa en på vägen. Jag slog sönder pennan med riktig precision!
En övning vi fick med oss hem var att partnern ska nypa den blivande mamman i knävecken medan man andas för att öva sig på att andas igenom smärtan. Vi har inte varit superbra på att öva men vi kommer på det med jämna mellanrum.
Idag kom vi ihåg det. Maken nyper och jag andas. Men shit vad ont det gör! Och jag vet att det är ingenting jämfört med en riktig värk under förlossningen. Det går ju att andas igenom det hela men det känns lite övermäktigt att veta att det är inte några tio minuters övningar att föda barn...
Men vi övar på att andas och maken håller uppsikt över mina händer. Anledningen till detta är att jag insett under våra övningar är att jag verkligen vill slå någon när det börjar göra ont.
Om inte annat så har vi lärt oss det! Håll er undan.

Ett bra normalt

Jag har irriterat mig en del under graviditeten på att allt är normalt men idag var det bra. Som mitt senaste inlägg visar har det inte varit så kul att vara gravid på sistone. Mest ont och tungt. Jag har känt mig less, trött och uppgiven. Idag läste jag i gravidboken vi fick på MVC när vi var där första gången. Där stod att man ofta brukar känna sig nedstämd, trött på att vara gravid och ganska grinig så här dags in i alla veckor.
Det kändes så skönt! Jag är inte konstig eller älskar mitt barn mindre än någon annan, det är mina hormoner som spökar. Så just nu njuter jag av att vara grinigt normal!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Får man känna så här?

Jag är jättetrött, känner mig tung och inte alls särskilt hipp eller hepp just nu. Snart går jag in i vecka 36 (alltså 35+) och det är inte lång tid kvar. Inte så att jag EGENTLIGEN vill att Ärtan ska komma tidigt men just nu, de senaste dagarna, känner jag att det skulle inte göra någonting om han kom lite tidigare. Han behöver verkligen inte stanna där inne längre än vad det är tänkt! Jag har flera gånger på sistone haft förvärkar halva natten och förmiddagen och de kommer med jämna mellanrum när jag jobbar också. De gör att jag inte kan sova och att jag blir ännu mer disträ och trött. Enligt sjukhuset och barnmorskan är allt normalt, som vanligt. De pratade dock om att det kanske vore en idé för mig att bli lite sjukskriven. Jag slog först bort tanken. Bah! Jag klarar mig nog. Jag är väl inte så vek.
Fast efter gårdagens pers när jag knappt sov och bara hade ont så jag var tvungen att stanna hemma från jobbet ändå tänkte jag att det kanske inte är en helt dum idé. Vara hemma någon dag i veckan eller så för att faktiskt KUNNA jobba när jag väl är här.
Samtidigt känner jag mig kass för jag brukar aldrig ge upp. Jag är inte en sån person. Om så många andra i min närhet klarar av att gå hela vägen fram till förlossningen eller den planerade föräldraledigheten borde jag väl också göra det! Eller?

Vägen fram

Jag gillar när saker och ting är klart. Jag är däremot fruktansvärt dålig på att plocka och se ljuset i kaoset. Därför avskyr jag dagar som denna. Vi fixar återigen i Ärtans rum. Mamma är här och hjälper till. Hon har sytt gardiner dit in. Jag har tömt byrån jag använt som nu ska bli hans. Lite mer Ärtan prylar har tvättats. Maken har satt upp taklampan. Han har också flyttat ut alla saker från Ärtans rum till vardagsrummet. Det är ett måste för att komma åt men det var mycket snyggare här ute innan allt kom hit. Suck.
Just nu tycker jag bara att det är kaos. Jag förstår inte riktigt hur det ska bli fint igen... Lite uppgiven är jag nog just nu. Men det löser sig på sikt!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Stora förändringar för en liten människa

Maken och jag har varit beredda på att göra stora förändringar för Ärtan men nu ikväll börjar de bli väldigt tydliga. Mina älskade böcker måste rensas och flyttas. De har stått i Ärtans rum från det att vi flyttade in tills nu. Idag var jag tvungen att börja rensa. Vi har varit med mamma och inhandlat Ärtans nya säng som kommer om några veckor. Vi har också (tillsammans med resten av Stockholm) varit på IKEA och införskaffat lampor till hans rum bland annat. Jag har lite idéer om hur vi ska göra där inne. En av bokhyllorna ska nog vara kvar men fylld med barnböcker och lite gosedjur och fina saker.
Mamma hittade också ett fint tyg och ska sy gardiner in till rummet. Rummet går allt mer från att vara vårt lilla skräpupplag till att bli ett barnrum.
Vi har varit tvungna att tänka om lite angående resten av lägenheten. Trots att jag rensat ut elva (!) kassar med böcker och ska ta med all min teologi till jobbet (nästan i alla fall, lite måste jag ju ha hemma för att komma ihåg vem jag är under mammaledigheten) så blev det en hel del böcker kvar. Var ska de vara nu då?
Vi funderar fram och tillbaka men i skrivandets stund tycks det som om vi har hittat en lösning. Maken flyttar runt på bokhyllor och böcker i alla fall. Jag ska nog hjälpa till...

Tvätta barnkläder

Just nu håller vi på att tvätta barnkläder. Vi måste väl öva oss antar jag. Jag har läst mig till att vi måste/bör/ska tvätta alla Ärtans nya kläder minst en gång innan de används. Tydligen besprutas de med en massa malmedel som är dåliga för bebisarna. Så nu ligger allt vitt och ljust i tvättmaskinen. Vi gjorde en liten räd på diverse affärer idag för att spana på rean. Det blev inte så mycket på rean men det blev ganska mycket ändå. Jag tror att jag har köpt en alldeles för stor mössa men jag förstår inte storlekarna ännu.
Eftersom maken och jag är rätt långa så misstänker och tror vi att vi inte kommer att behöva jättemånga ombyten för Ärtan i storlek 50, frågan är om han ens kommer kunna ha dem. Så vi har mest 56 och 62. Det finns så mycket fint att välja mellan! Det är så svårt. Jag hade kunnat förköpa mig totalt. Men nu har vi gjort en lista för att se vad vi har.
Totalt har vi 13 bodies med ärm och 1 utan! I och för sig i en massa olika storlekar men jag tror inte vi behöver oroa oss. Att det är med ärm känns också bra för det är inte varmt och skönt ute just nu.
Hans lilla overall och vantarna blir nog också bra.
På lördag blir det besök på IKEA för att se om vi kan hitta lite lakan till hans säng och kanske några tvättlappar. Helst vill jag ha en sovpåse och frottecape också. Vi får se vad som finns.
Men gud vad kul det är att äntligen få köpa dessa små saker!!!!