Många paketer

Ärtan fick en massa paket i julklapp. Lite förvånande med tanke på att han inte är född ännu... Men det var ju till honom vi önskade oss saker. Nya fina kläder att åka hem från BB i och att ha sen när han blir lite större. Flera olika storlekar packades upp. Favoriterna är nog overallen med öron på och de pyttepyttesmå sockarna. Kan man ha så små fötter?
Han fick också en babysitter med Lilla spöket Laban och två babygym med Laban. Vi hoppas på att det går att byta det ena. Kudde, täcke och lakan till barnsängen som snart dyker upp här också fick han. Vi funderar på att köpa Laban lakan. Märks det ett tema?
Sen fick jag eller vi eller han också en amningskudde. Det var något jag var lite fundersam över innan men H har förklarat hur bra den är så jag tänkte att det var en utmärkt sak att önska sig. Blivande farmor och farfar som gav den såg mer förvirrade ut däremot.
Nu längtar jag ännu mer efter lille livet. Nästan allt är förberett. Nu är det bara han som fattas. Men han ligger där inne och fettar på sig så länge. Det är i och för sig tur att det är ett tag kvar eftersom jag måste rensa ut massa böcker! Det blir mer tydligt nu när rummet fylls med mer och mer av hans saker.
Någon som vill ha lite böcker?

Trasigt revben?

När Ärtan fortfarande låg med huvudet uppåt kändes det vissa dagar som om han svingade sig i mina revben. Efter vändningen har det blivit mycket bättre på den fronten. Problemet är bara att jag tror att han kan ha skadat ett av revbenen på min höga sida. Oavsett vad som händer så gör det ont. När jag andas, ligger, sitter och står så värker det. Jag misstänker att det är en spricka eller att någon muskel fått sig ett blåmärke. Men men... Det är nog bara vila som gäller.
Jag kan glädjande nog meddela att Ärtan gillar gospel i alla fall för han diggade järnet idag när jag jobbade under gospelkonserten i kyrkan. Så länge han låter resterande revben vara i fred så är jag nöjd!

Twist and shout!

I morse vaknade jag när sambon kom hem trots att jag skulle få sova en stund till. Det var ett himla liv i magen. Det knölades på ställen där det brukar vara lugnt. Stök och bök en lång stund. Jag la Sambons hand på magen för att lugna ner lite, det brukar funka, men inte idag. När jag väl gick upp och tog en dusch lugnade det ner sig. Sen åkte jag in till stan och MVC. Där klämdes det lite på magen och hon konstaterade att Ärtan ligger med huvudet nedåt. Han har liksom lagt sig till rätta för att ta sig ut. Han ska i och för sig inte ut på tio veckor till men ändå! Jag tror att det var det som hände i morse.
Lilleman!

Mjäkig? Blödig? Eller fullt normal?

Nu börjar det bli stort här kan jag meddela. Magen växer och växer. Känner mig mer otymplig för varje dag som går och fascineras oerhört av att det tydligen är tänkt att jag ska bli ännu större... Hur ska jag ta mig fram? Och vilken jacka ska jag ha? Jag kommer att frysa ihjäl!
Men i huvudsak är jag bara överlycklig. Nu har de små rosa molnen infunnit sig. Jag ler för mig själv när jag nästan kan fånga en liten fot eller hand som stökar runt i min mage. Jag fantiserar om hur han snart är här och kommer att ligga i sängen med två trötta men storögda föräldrar runt sig.
Jag läser om hur han har det i magen och gråter nästan en liten skvätt. Tänk att det snart är så oerhört verkligt och att han snart är här! "Bara" tio veckor kvar!

Ett envist letande

Jag har tappat bort min navel! Den brukar normalt sett vara väldigt djup och jag har många gånger funderat över hur den ser ut längst in. Nu vet jag det. Anledningen till att jag vet det är för att den inte alls har något djup längre. Det innersta av naveln är på samma nivå som resten av magen. Den har inte pluppat ut ännu men det känns som om den gör det vilken dag eller sekund som helst. Trodde jag aldrig! Fördelen är i alla fall att jag vet hur botten av naveln ser ut nu....

Sökandet efter rosa moln

Jag trodde när jag blev gravid att jag skulle sväva mig igenom graviditeten på små rosa moln. Det har jag inte gjort. Ibland oroar jag mig lite över att jag kanske har gnällt mig igenom den istället! I alla fall till mina nära och kära...
Kanske är det för att graviditeten inte är precis som man tror att den ska vara innan jag väl är här. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle må så illa som jag gjort till exempel.
Men samtidigt är det fantastiskt som igår när jag låg i badet så sparkade Ärtan så hårt att det gick vågor på vattnet. Då är jag på små rosa moln.
Men dagligdags är vardagen precis som den var innan. Hur är det egentligen möjligt? Hur kan vardagen fortsätta när något så fantastiskt håller på att hända? Men samtidigt så måste den ju det...
Jag letar alltså efter de små rosa molnen i vardagen samtidigt som den fortsätter som vanligt. Underligt är det.

True That!

Sambon försökte idag påminna mig om något oerhört viktigt, att jag gör mer än vad jag kanske tror. Att jag ska fokusera på det jag gör istället för att fokusera på det jag inte orkar göra. Jag känner mig som universums tråkigaste sambo just nu eftersom jag inte orkar med allt jag brukar orka. Jag somnade i flera timmar i fredags när jag kom hem och samma sak nu på eftermiddagen då vi egentligen skulle gå på adventskonsert. Det gick bara inte.
Sambon kallade Ärtan för en liten parasit men han har ju rätt. Vi är ju två som delar på samma energi. Det är kanske inte så konstigt att jag är trött...
Sen borde jag som sagt kanske fokusera på att jag lyckas jobba heltid (med ganska många kvällar), umgås hyfsat med vänner och familj samt planera vårt bröllop. Det är liksom aldrig en riktig lugn stund så det är kanske därför som kroppen bestämmer sig för att stänga av en stund ibland och tvingar mig att sova.
Jag får klappa mig själv lite på axeln istället och säga att jag är ganska duktig ändå och inte bara klanka ner på mig själv. Sambon säger att han tycker att jag är väldigt söt och mysig trots att jag inte är så party just nu.

Tick tock

Nu är det tre månader till leveransdatum. Sen är jag medveten om att det sällan blir så men ändå. Den här månaden kommer att gå jättefort, det är ju jul snart och jag vet att månaden fram till jul tenderar att springa iväg. När väl jul och nyår passerat med alla helger så är det bara en och en halv kvar. Ingenting alltså. Otroligt.
Jag längtar!

Så här känner jag mig idag....

Tydligen får vem som helst röra vid min mage. Jag är själv skeptisk. Så här känner jag mig alltså just nu.

Ärtans nya kärra

I måndags gjorde vi ett stort inköp, vi köpte Ärtans vagn! Vi fick precis en sådan vagn som vi ville ha. Stor lycka. Vi eller kanske mest jag, hade spanat in Kronans vagnar och helst en röd. Helt plötsligt dök det upp en sådan på Blocket. Till ett väldigt bra pris dessutom. För 3000 kronor fick vi en Kronan från -09 med alla tillbehör. Åkpåse, alla insatser, extra däck, regnskydd, myggnät, hela kittet helt enkelt. Jag är så väldigt nöjd.
Jag känner mig lite löjlig som kan bli så nöjd med en vagn. Jag vill ju gärna tro att det inte hade spelat någon roll för mig vilken vagn Ärtan hade fått så länge den hade funkat. Men jag tror nog ändå inte att det hade varit så, jag gillar verkligen Kronans vagnar. Sen när H berättade att de hade vunnit massa priser blev det ju inte sämre.
Sambon och jag provkörde den dessutom på Underbara barnmässan. Eller framförallt så provkörde sambon den. Vi var ju tvungna att se till att han kunde få in knäna bakom vagnen. Det hade inte gått med vissa andra varianter.
Nu står i alla fall vagnen i det rum som ska bli Ärtans så småningom. För varje liten grej som vi köper, eller i detta fall stor sak, så känns det verkligare och verkligare. Snart så.....

Kära föräldrar

Kära föräldrar.
Vi gläds åt att ni glädjer er att ni ska bli far och morföräldrar. Det är ännu roligare att ni glatt anmäler intresse för att sponsra ert framtida barnbarn. Vi är OTROLIGT tacksamma. Om ni inte hade gjort det hade tillvaron varit lite snålare. Nog för att vi försöka att snåla som det är, men ibland smyger sig livet på runt omkring. När ni säger att ni ska sponsra skulle dock jag uppskatta lite mer specifika siffror. Jag känner mig oerhört otacksam när jag vill ha det. Till saken hör dock att jag gillar att ha kontroll. Utan kontroll vet jag inte vad vi har att röra oss med. Vad menar ni med att sponsra? Är det hela summan eller är det några hundralappar? Lite av en avrundning åt något håll skulle tacksamt tas emot. Har inga planer på att utnyttja detta, vi vet redan vad vi vill ha och kommer lägga det som fattas på summan själva men det vore piffigt att veta vad det innebär.
Men som sagt, jag är oerhört tacksam för att ni ens vill sponsra det lilla livet som är på väg! Han och vi är mycket mycket tacksamma. Även om han har en mamma med kontrollbehov.

Saker en gravid kvinna inte bör göra

Jag lär mig alltmer om saker som en gravid kvinna inte bör göra. Jag lär mig dem genom att försöka och sedan misslyckas eller bara inse att det inte var en bra idé. Här kommer min lilla lista över vad jag har lärt mig.

*Springa efter tunnelbanor. Aj.
*Glömma ta med BH till gymmet. Jättedumt. Det blir alldeles för gungit resten av dagen...
*Böja sig ner efter att precis ha druckit eller ätit något. Det tenderar att komma upp.
*Äta för mycket.
*Äta för lite.
*Kolla på de snygga nya byxorna som finns ute i handeln. Det spelar ju ändå ingen roll.
*Tro att man är smalare sidledes än rakt fram. Förut var det kanske en sanning men inte nu....
*Tro att livet fortsätter precis som vanligt när man är gravid och glömma att vila eller äta med jämna mellanrum.

Detta är bara en bråkdel av vad jag har lärt mig än så länge. Får se hur lång listan blir innan Ärtan kommer.

Knoddas gör entré

I morse fick jag ett trevligt mms. Ärtans lekkamrat har fötts. H och J har fått sin lille Knoddas. Han var väldigt söt på bilden. Jag längtar efter att få träffa honom! Och hans mamma och pappa så klart men de har jag ju träffat förut...
Knoddas entré gör även Ärtans entré mer sannolik. Det känns som igår vi fick reda på att de skulle ha barn och som om det inte tog så fasligt lång tid innan vi blev gravida. Alltså kan det inte vara så fasligt lång tid innan Ärtan kommer. Det ska bara bli jul, nyår och alla hjärtans dag först.... Så jag får gosa med Knoddas så länge. Inte fy skam det heller!

Total förvirring

I denna allhelgonatid har jag knappt haft tid att blogga och knappt någon att fundera över att vi ska ha barn. Ärtan fortsätter att uttrycka sitt missnöje med begravningar och sparkar något enormt så fort det är dags för dem. Vigslar eller dop samt högmässor går alldeles utmärkt men begravningar gillar han inte... Jag förstår verkligen inte varför!
I övrigt funderar vi vidare över hur vi ska ha det här hemma när han väl kommer. Jag funderar bland annat över barnvagnen. Svärföräldrarna har sagt att de vill sponsra så vi ska kolla med hur mycket... Om vi får välja fritt vill vi ha en Kronan vagn, kanske i rött. Men vi får se hur det blir!
Annat jag funderar över är var vi ska ha hans säng? Hur ska vi ställa vår säng? Och det som jag började fundera över ganska nyligen lustigt nog, var ska Ärtan sova på dagarna när hans pappa måste få sova efter nattens arbete? Kommer sambon klara av att sova om Ärtan är bredvid? Kommer de att störa varandra? Ärtan kanske helt enkelt får sova i vagnen. Jag vet att allt detta kommer att lösa sig på sikt men jag blev bara så förvånad när jag insåg att de kanske skulle störa varandra och att det inte var självklart att de båda skulle kunna sova på dagarna i sovrummet. Å andra sidan bodde P och hennes F med lilla guddottern i en liten liten etta när F jobbade kvällar och nätter i början och det verkade gå alldeles utmärkt! De kanske sover desto bättre i varandras sällskap!

Helgens uppenbarelse!

I helgen träffade vi först H och J och klämde på H:s mage. Där inne ligger ju Knoddas på jäsning men ska komma ut vilken dag som helst. Vi längtar jättejättemycket!!!! Det påstods att jag inte skulle få träffa Knoddas de första veckorna eftersom småsmåbebisar inte ska träffa så mycket folk. RS-virus och sånt.... Men det är ju bara jag! (Undrar om det är många som säger så?!??!!?)
Hur som haver, eftersom H bär omkring på en färdig Knoddas är hon ganska stor. Jag är extremt liten i jämförelse! Det kändes världigt skönt eftersom jag kände mig så himla stor på gymmet häromdagen. Tanken på att bli större har varit lite skrämmande men H är ju kortare än vad jag är och hon är jättefin. Att dessutom kunna bråka med Knoddas lilla fot som stack ut i magen gjorde att det inte kändes så jobbigt att bli så där.
Det är dessutom flera under helgen som har påpekat att jag har en så liten mage. Jag tycker att den tar rätt mycket plats som det är men de kanske har rätt. Behöver jag inte ha världens noja för att jag är så stor. Jag är helt enkelt inte så stor men Ärtan får den plats han behöver i alla fall. Tro mig, det känns när han förflyttar sig!

Besvikelse

Idag hade jag bokat tid med en tränare på gymmet för att få en gymintroduktion. Jag blev dock gruvligt besviken. I min enfald trodde jag ändå att de snabbt kunde fundera om kring träning om det kom en gravid kvinna. Så var tydligen inte fallet. Att jag dessutom är van vid att träna gick inte heller riktigt in. Jag försökte om och om igen förklara att jag innan graviditeten tränade i alla fall tre gånger i veckan. Därmed borde det ju vara ganska klart att de vanligaste och simplaste varianterna kan jag. Jag ville specifikt ha hjälp med övningar som mina höfter klarar, ryggövningar som inte inkluderar att ligga på mage samt lite allmänt stärkande övningar som jag inte gjort tidigare. Jag fick det program som jag egentligen tidigare har gjort, minus ryggövningar för det kunde inte hon heller komma på. Hon ville däremot att jag skulle träna mage tills jag förklarade att det är ingen idé eftersom de raka musklerna de facto har delat sig.
Hmm... En av de första frågorna hon ställde var också om jag ville förbättra min kondition. Ursäkta??? Min mage är ganska framträdande, hur tänkte hon där? Jo tack jag är fem månade gravid och jag tänkte att Maraton för första gången i vår skulle vara en bra tanke. Jag tror inte det. Fnys. Jag känner mig som sagt lite besviken och tänker att det är bara att fortsätta som vanligt. Det kanske inte är fy skam det heller. Men äsch!

Internationella Ärtan

Vi har tagit en "sista" liten semester som barnlöst par. Vi var i Hannover och hälsade på den dominkanska systern. Hon har en jättefin lägenhet som vi fick bo i och ta det lugnt i stan. Sambon hade nog hoppats på lite mer geocaching men mina höfter vägrade vara med. Det är antagligen foglossning enligt dem som vet. Foglossning plus promenader i stad och att flyga går inte så där jättebra ihop kan jag meddela. Fy så ont jag fick! Det var inte läge att ranta runt i "onödan" utan vi åkte en hel del tunnelbana och spårvagn. Stackars sambon. Jag hade väldigt dåligt samvete för hans skull. Jag fick prata spanska och umgås med en extra syster utan att han förstod och det var mer det att han fick hänga på. Men Ärtan och höfterna ville ha det så.
Ärtan fick dessutom ett nytt namn. Men inte på spanska. Båda av oss tyckte att Garbanza lät lite löjligt. Vi valde istället Petit Pois. (Jag tror att det stavas så i alla fall) Ärtan på franska. Ärtan är därmed alldeles internationell. Han fick också en av sina faddrar till dopet. Vi funderar och frågar. Hittills har vi två men det lär bli i alla fall en till. Sånt är viktigt för mig.
Nu ska Ärtan och jag gå och lägga oss igen. Jag hade migrän igen i natt så jag är fortfarande sjukt trött. Trots att jag sovit hela dagen. Puh. Med min sparkande lille Ärta i magen. Han gillade inte när jag hade ont, då sparkade han ilsket. Så nu ska han få vila.

Hur vet man?

Allt längre som graviditeten fortskrider tror man att man lärt sig att tolka kroppens små underliga signaler. Allt för att sen inse hur fel man har. Jag trodde dum som jag var att nu hade jag koll på det här med att vara gravid. Bara därför har kroppen bestämt sig för att överraska mig lite till. Jag har nu en konstig smärta i mitt ben/höft. Fast bara på ena sidan. Jag kan inte riktigt sitta still länge eller gå alltför långt. Det hugger till och värker längs med benet. Sambon satt och stödde mitt ben här en stund i soffan. Benet känns nästan som om det inte riktigt klarar av att stadga upp sig självt. Undrar om jag ska träna musklerna där omkring eller inte... Hur vet man? Hur vet jag om det här är det som kallas för foglossning eller bäckenuppluckring. Det är svårt att veta när man inte har varit med tidigare. Än så länge är det helt klart uthärdligt och jag vet ju att jag har ett bra jobb på så sätt. Det är ingen som tvingar mig att sitta ner hela tiden eller stå upp längre stunder. Jag kan välja själv.
Skönt att jag ska på min gravidyoga imorgon och stärka upp mig själv lite. Både kroppsligt och mentalt!

Snabba snabba hjärtslag

Jag var hos barnmorskan i veckan. Nu är det tydligen dags att få börja gå lite mer regelbundet, det känns roligt. Jag vet egentligen inte vad man gör där. De tar lite blod, blodtrycket och pratar lite. Nu sist fick jag lyssna på Ärtans hjärtljud också. Snabbt snabbt snabbt slog det! Helt otroligt! Tydligen lugnar det ner sig när han blir lite större där inne.
Barnmorskan sa att jag såg så normal ut. Magen var precis som den skulle och jag mår som jag ska. Jaha, det var ju skönt att höra. Men jag undrar om det finns något som är onormalt när det gäller det här. Oavsett vad som händer så är det normalt, som Kropp och knoppspalten i KP när man var liten. Vad man än frågar så är det normalt. Det är i och för sig skönt men lite spännande, hur pass "fel" måste det vara för att inte vara normalt? Jag vet inte och vill inte veta. För en gångs skull trivs jag med att vara en lagom medelmåtta!

Alla dessa prylar

I helgen var sambon och jag på Underbara barnmässan. Vi tänkte att vi kanske skulle få lite tips om vad som verkligen behövs och dessutom få en möjlighet att känna och klämma på de saker vi har funderat på om vi behöver. Vi kollade speciellt på hur det fungerar att hyra bilbarnstol. Det är ju någonting vi verkligen verkligen behöver men som vi inte alls vill köpa begagnat. Man har ju ingen aning om vad den har varit med om tidigare. Tänk om dem som haft den krockat med den eller tappat den eller något annat hemskt och inte berättar det. Ärtan förtjänar det bästa när det kommer till säkerhet. Vi kollade in lite barnvagnar också och så även tygblöjorna eftersom jag har funderat på att vi ska använda det så mycket som möjligt. Det känns kanske inte som om man vill köpa dem begagnade heller.... Jag tecknade även lite försäkringar. Jag fixade en av mina egna och sen tecknade vi en försäkring för Ärtan och mig som gäller från och med vecka 26 och fram till det att Ärtan är ett halvår. (Herregud det blir ju så verkligt när man lägger fram det så) Man vill ju inte tänka på att något skulle kunna hända men det kan ju faktiskt göra det. (Hemska tanke) Vi fick med oss oerhört mycket information, nästan så att det blödde ur öronen.
Men sen finns det en massa andra saker som jag verkligen inte förstår vad man ska ha dem till. En I-phone hållare till barnvagnen till exempel. Varför??? Sambon och jag åkte ifrån mässan och insåg att vi nog är ganska typiska första gångs föräldrar. Vi försöker låtsas som vi vet vad vi pratar om men samtidigt blir vi ganska till oss över de små sakerna. Som att någon pratar med oss som om vi redan är föräldrar och värdesätter vårt lilla liv. Alla såna saker kan få oss att köpa nästan vad som helst.
Men det ska vi inte göra....

En ny värld

Jag ska alltså bli mamma åt en pojke. Av någon anledning har jag alltid sett mig som mamma åt en liten flicka. Nu har en ny värld, en ny fantastisk värld förvisso, öppnat sig. Men samtidigt nya tankar som jag inte riktigt tänkt på tidigare dyker upp. Jag är ju flicka, jag vet på ett ungefär hur vi funkar....
Hur uppfostrar man en pojke könsneutralt? Jag vet hur jag skulle göra med en flicka men en liten kille. Igår såg jag ett fantastiskt exempel på hur jag kan göra i mässan. Den lille killen var klädd i randiga tights, glittrig tröja och shorts. Det var vad han hade velat ha på sig den dagen. Tydligen får han bestämma sånt lite själv. Han är enligt utsago extremt envis och jag förstår föräldrarna, så länge han är varm och hel och ren förstår jag inte varför han inte skulle kunna ha det på sig. Ibland har han även kjol och liknande. Så fri vill jag att vår lille kille ska vara. Jag tror inte att sambon eller jag har några problem med det men världen utanför. Hur reagerar den?
Sen har jag funderat över det här med potträning och sånt. Måste de verkligen stå upp???
De små killar jag möter tycker ofta också att det är himla roligt att slåss, hur får man dem att prata istället för att slåss? Någon sa att de gör det istället för att kramas. Jag vill ju gärna ha ett barn som vågar ha sina känslor och inte skäms för dem.

Jag vet att det är oerhört tidigt att tänka på allt sånt här men det är tankar som dök upp så snart jag såg på skärmen att det var en liten pojke som bråkar runt inne i mig. Det mesta löser sig antagligen på vägen och barnet har ju trots allt en pappa och han har ju varit pojke någon gång i tiden....

Ärtans första foto

Här är Ärtans första foto. Det sugs nästan på tummen. Vi fick med oss fyra bilder hem men den här var den mest smickrande tycker vi. Jag grät en liten skvätt när vi tittade runt på vår fine Ärta. Allt såg så bra ut. Hjärta, hjärna, njurar ben och armar.
Sen fick vi se om Ärtan är en liten tjej eller liten kille. Vi och sköterskan kunde skrattande konstatera att det med 99% säkerhet är en liten kille!!! Ärtan viftade lite med behagen för att övertyga oss.
Jag ska bli mamma åt en liten kille i slutet av februari!!!!

Presenter

Jag har ju alltid gillat presenter. När folk uppmärksammar mig blir jag oerhört glad. Det kan räcka med att någon kommer ihåg vilken choklad som är min favorit och ta med sig en bit. De senaste dagarna har jag och kanske framförallt Ärtan blivit översköljda av presenter.

Blivande gudfar T hade med sig första bebisplagget. En fantastisk liten tröja i brunt som det står "Simply the best" på. Den kommer Ärtan kunna ha i vår. Bara tanken på att bulan på min mage kommer att bli en bebis med den lilla tröjan på sig är svindlande.

Samtidigt, mer eller mindre, som T kom med tröjan kom mamma över. Hon är helt till sig över att bli mormor. Hon hade köpt Lennart Nilssons bok "Ett barn blir till". Jag har tittat på den men inte ansett ha mig råd med den. Hon ville ha den när hon väntade mig men hade inte heller råd. Jag fick också en bok som heter "Mammapraktika". Där kan man läsa om hur bebisen har det i magen varje vecka och hur det är tänkt att jag ska må. Enligt den ska jag sluta kräkas och vara pigg. Hmm.....

Men mycket mycket annat matnyttigt. Bland annat fanns det ett exempel på en födsloplan och det var ju tur eftersom sambon, H och jag har funderat mycket över vad detta kan tänkas vara.

Ytterligare en present som jag faktiskt fick för ett tag sen av sambon ska nu också visas upp. Han köpte den romantiskt till mig när vi var på semester efter en ganska intensiv hint från mig. (Jag sa till honom att jag ville ha den och att vi skulle få problem om han inte köpte den) Fint bildbevis kommer här!

Ursäkta att den är sne men ni kanske kan vrida på skärmen.

Mammakläder

Idag har jag på mig mina mammajeans för första gången. Magen har sagt "plupp" de senaste dagarna framförallt efter det att jag kunde börja äta igen. Mina vanliga jeans gör ont och jag måste ha gylfen öppen. Inte okej på jobbet.... Vissa kläder fungerar fortfarande att ha trots att (eller hur man säger) vanliga men andra är störtt omöjliga.
Prästskjortorna är lite komplicerade men det är tur det finns skjortbröst!!! Jag har kommit på att jag måste (återigen) sluta jämföra mig. Jaha, min mage pluppade tidigare än andras, det kanske finns dem som har haft mage långt tidigare. Jag är ju i och för sig glad att jag inte bara ser små fet ut längre, ha!
En tanke vore ju att faktiskt rensa lite i garderoben nu. Det är ju lite fullt. Som bland böckerna. Hmm. Ett framtida projekt.
Men kul med kläder är det i alla fall!

Massor av första gången grejer

Igår hände det en massa "för första gången" saker. Mitt kräkande tog sig självt till nya nivåer så efter att inte ha fått i mig något vatten eller liknande på hela natten och hela förmiddagen ringde jag sjukvårdsupplysningen. De brukar normalt säga att man bara ska stanna hemma och vänta men nu sa de åt mig att åka till gynakuten. Så jag väckte den stackars sovande sambon och förklarade att han var tvungen att köra mig till akuten. Vi kom dit och rätt snabbt och piffigt las jag på en brits med dropp i armen. Sen tog de lite blod ifrån mig och lät mig ligga. Så där låg jag och kände mig eländig. Så fort jag rörde mig välde illamåendet över mig. Blörk. Så sambon satt på en stol bredvid och försökte hålla mig på bra humör.
Efter någon timme eller två fick vi träffa doktorn. Hon frågade en massa och undrade om jag känt mig mindre gravid de senaste dagarna. Det skrämde mig ordentligt. Hon gjorde en undersökning och sa att det såg bra ut men att hon ville göra ett ultraljud för att vara säker på att allt var bra med Ärtan. Så först invärtes (tänker inte gå in på hur man gör det) och där såg man hjärtat! Sen tog hon på magen. Herregud! Vi fick se vår lilla ärta. Det stora stora huvudet, de små armarna, hjärtat som slog ihärdigt och de små fantastiska fötterna som sparkade med sina små små tår.
Jag höll på att börja gråta. Både för att det var så fantastiskt att se Ärtan och för att allt stod rätt till. Tydligen kunde kräkningarna varit ett symptom på missfall men så verkar inte vara fallet. Att se Ärtan röra sig var otroligt och nu längtar jag ännu mer efter vårt ordentliga ultraljud som vi ska göra om några veckor.
Men just nu kan jag inte sluta tänka på de där fantastiska små fötterna med tårna som sparkade och spretade!

Det fladdrar

Inser att jag har varit extremt negativ här på bloggen. Missförstå mig inte, jag älskar att vara gravid och längtar så jag nästan spricker efter Ärtan.
Häromdagen tror jag dessutom att jag kände Ärtan röra på sig!!! Det var som ett litet fladder i magen när jag låg i sängen och pratade med sambon på telefon. Man riktigt såg ett litet vågspel på en extremt begränsad del av magen. I går fladdrade det igen. Det är mest på kvällarna det känns och när jag ligger ner. Annars har väl magen och kroppen fullt upp med allt annat antar jag. Häftigt är det i alla fall! Gör det lite verkligare. Så otroligt häftigt. Lillskrutten rör sig.

Alla dessa myter och förvirringar

När man nu lyckats bli gravid och faktiskt fått fortsätta vara så i flera veckor uppdagar sig alla dessa konstiga myter och förvirringar. Om vad man får och inte får äta. Vad man får och inte får träna eller göra. Jag fascineras av alla dessa myter. Innan jag blev gravid var jag ganska ofta måste jag erkänna inne på sidan familjeliv. Där dryftas alla dessa myter fram och tillbaka. Om man får hoppa eller inte. Jag hoppar kan jag bara meddela. Om tillfälle ges....
En myt jag dock gick på och som jag önskar vore sann är att man efter vecka 15 ungefär så ska man må som en liten nyponros och bara känna sig säll (ett av min mors favoritord) och glänsa. Så är det verkligen inte! Jag glänser möjligtvis i ansiktet på ett ganska otrevligt sätt. Säll känner jag mig inte på en fläck. Det är svårt när man försöker undvika att kräkas hela tiden. Jag har blivit lite mer observant dock efter händelsen i veckan. Idag hann jag både av tunnelbanan och fram med en påse innan jag kräktes. Alltid en framgång!

En annan förvirring är det här med mammakläder. Många runt omkring mig har inte behövt använda sig av dem förrän jäääääääääättelångt in i graviditeten. Jag har redan gått över till mammastrumpbyxor. Annars glider de ju ner och jag får skavsår mellan låren. Jag hatar skavsår mellan låren. Jag har också köpt en träningstopp med plats för magen. När jag var och tränade häromdagen åkte min stackars topp bara upp hela tiden och jag HATAR att visa magen, framförallt när jag tränar. Sen har jag fått lite stora bylsiga vanliga tröjor av fina P som hon inte behöver eftersom lillan nu är 1,5 år.

Jag kryssar mig fram mellan myter, idéer och förvirringar och försöker ta en dag i taget.

Oförhappandes saker som kan hända när man är gravid

Idag var jag med om något jag kanske helst hade sluppit. Eller rättare sagt, jag hade helst sluppit det. Jag kaskadkräktes över mina medpassagerare på Tvärbanan. Så kan det gå....
Jag skämdes som en hund! En stackars kvinna kom av efter mig efter att jag blivit lotsad ut av mina kära medpassagerare, som trots allt uppförde sig riktigt hyggligt. Den stackars kvinnan frågade lite försynt om jag hade kräkts henne på ryggen. Det hade jag ju. Som tur var hade jag träningsväskan med mig så jag hjälpte henne att torka av lite. Hon frågade om det var mycket kvar på ryggen. Nej inte så farligt svarade jag och vågade inte riktigt säga att det var en hel del kvar i håret. Stackars stackars människa!!!!! Som tur var avslöjade hon att hon också var gravid så hon visste hur det var. Men ändå..... Hon fick mitt nummer så jag kan betala för kemtvätt av kläder.
Jag försökte sedan desperat få tag i en taxi som skulle ta mig hem så jag kunde duscha. Det var lättare sagt än gjort. Ingen taxi i min del av stan sa de. Som tur var såg en chaufför mig när jag stod där och grät (för det gjorde jag också) och kom tillbaka när han hade släppt av sin kund. Så till slut kom jag hem, kunde duscha, byta om och skynda till jobbet. Jag hade ju en begravning att ta tag i.....
Min dag började alltså lite annorlund än vad jag kanske hade tänkt mig. Så kan det gå....
Någon som har en kräkpåse till övers?!?!?!

En ny start

Vi går i väntans tider. I februari är det dags, då kommer vår lilla Ärta till världen. Han eller hon är oerhört efterlängtad och älskad. Vi har planerat och hoppats på detta och det är ett underverk att Ärtan är på väg. Hjärtat är redan fyllt med kärlek till detta lilla liv.
Just nu mår jag ganska bra. Illamåendet har börjat gå över verkar det som, även om en timme till jobbet kollektivt inte är jättekul.
Något som inte är lika kul är att migränen verkar ha blivit värre i och med graviditeten. Numera har jag värre anfall än tidigare, kanske lika ofta men värre.
Men på det stora hela mår jag bra. Magen har börjat synas nu också. Jag ser mest lite uppblåst ut men man kan ana att det är en mammamage. Jag har också insett varför gravida går och tar sig på magen hela tiden. Det är inte bara för att man älskar så mycket utan även för att det spänner och beter sig hela tiden. Kanske inte så konstigt med tanke på att magen växer så mycket. Det är liksom växtvärk i magen.
Nåja, på tisdag går vi in i vecka 16 och då ska man kunna känna rörelser inifrån magen. Det blir häftigt, oavsett när det kommer!