In i träsket

Jag håller på att lära mig om Försäkringskassan. Eftersom jag är sjukskriven på halvtid och föräldraledig på halvtid blir det lite knep och knåp. Inte blir det lättare av att Ärtan inte "finns" ännu. När han väl föds kommer jag ju att "bara" vara föräldraledig och det går att anmäla på lite längre tid än vad jag gör nu. Jag har just anmält fyra dagars föräldraledighet till Försäkringskassan men på halvtid så det blev två dagar. Känns lite små löjligt men jag har verkligen inte råd att inte anmäla det. Jag vågar ju inte anmäla så många dagar i taget eftersom jag ändå hoppas på att han dyker upp vilken dag som helst. Typ nyss. Jag undrar om de kommer att bli arga på mig om jag säg åker in i morgon och inte hinner avanmäla mig som sjukskriven på tre röda och begära heltids ersättning.
Det stör mig också att makens SGI fortfarande inte har bestämts. Hur ska vi då kunna veta hur många pengar vi får när Ärtan väl föds? Får väl sätta honom att ringa dem från jobbet imorgon. Blir säkert kul.
Nu väntar vi vidare på värkarna. (Första gången i mitt liv jag gått och längtat efter att ha ont....)

Dagen D

Idag är den beräknade dagen. Den dagen vi har väntat på och räknat ner till. Den 24 februari. Det datum de sa till oss i september att vår bebis skulle komma. Jag kan bara meddela att det har han inte gjort. Klockan är i och för sig inte över tolv ännu men sannolikheten att jag som förstföderska ska producera en bebis på lite drygt tre och en halv timmar är extremt liten. Speciellt eftersom jag bara har mina vanliga förvärkar och inga hysteriska värkar.
Jag har haft rätt ordentliga värkar flera kvällar i rad men det blir liksom ingenting av dem. Jag stirrar på maken och ifrågasätter starkt varför jag ska ha ont om det inte tänker komma en bebis. Hmpf.
Jag tror att jag är lite mer otålig än vad jag kanske borde behövt vara. Det bottnar nog i att de flesta har sagt till mig att de tror att han skulle komma tidigt eftersom jag haft så mycket förvärkar. Men Ärtan tycks stanna där han är. Den lilla vadslagning maken och jag drog igång har också varit intressant. De flesta verkar ändå trott att han skulle komma den här veckan. Många har förlorat sina vad nu.
Själv har jag bytt taktik. Jag inser att jag inte kan göra något åt saken och att det är lika bra att ta det som det kommer. Han kommer när han känner för det. Jag får väl njuta av att vara ledig utan att behöva göra något annat som att plugga eller jobba extra för första gången på väldigt väldigt länge.
Men som sagt dagen D är här och förbi.

Tålamod är en dygd jag inte har

Trots att jag bara varit hemma lite drygt en vecka och Ärtans beräknade datum inte har kommit och gått är jag otroligt otålig. Jag borde njuta av att bara vara hemma, vila och bli ett med mig själv men det lär ju inte hända...
Det är inte riktigt min grej. Jag planerar in åtminstone en liten händelse varje dag. Något måste jag ju ta för mig. Jag tror att om jag bara sitter hemma kommer jag att bli ännu galnare. En liten fika här och en liten middag där. Någonstans inser jag ju att han kommer när han kommer, varken tidigare eller senare och det finns ingenting jag kan göra åt saken.
Det roliga är att läsa på nätet om vad folk tar till för knep att få ut bebis. Man ska gå i trappor, äta stark mat, hoppa upp och ner och så vidare och så vidare. Roligast hittills enligt mig är att man ska äta sju(!) kilo ananas. Hur kom man fram till det?!?!??!?! Provade man först med fem kilo och så hände ingenting men när man gav sig på två kilo till, då jäklar satte det igång?
Blir man dessutom inte väldigt dålig i magen av sju kilo ananas? Aj.... Sura uppstötningar säger jag bara.
Maken och jag funderade över att det kanske funkar med sju kilo vad som helst. Typ sju kilo vingummi eller marängsviss. Efter det borde bebis inte längre få plats i magen. I alla fall inte med tanke på hur lite mat jag får i åt gången nu. Man kanske tränger ut bebis med maten. Jag tycker det verkar knepigt i alla fall.
Barnmorskan sa igår att det hon kunde rekommendera är sperma. Hoppsan.... Ja det verkar i alla fall roligare än sju kilo annans.
Men Ärtan kommer nog när han känner för det, varken förr eller senare.

Jag en oljetanker

Jag kollade på bondfilmen Älskade spion häromdagen. I den slåss Bond mot en skurk med en jätteoljetanker. Jag identifierade mig omedelbart. Med oljetankern... Jag är ungefär lika smidig. Jag har en bromssträcka som är ungefär lika lång som oljetankerns. Jag kräver ungefär lika mycket plats och har samma vändradie. Det roligaste är nog ändå när jag ska vända mig i sängen. För att komma över på högersida måste jag ta spjärn med vänster fot mot madrassen och med kraft flippa mig själv. Ibland kommer jag hela vägen, ibland får jag kämpa lite. Att vända från höger till vänster sida är ett projekt. Jag förstår Knoddas helt som uppvisade viss frustration när han var här med H och inte kunde vända sig.
Nåja, max 19 dagar kvar nu men antagligen kortare. Får leka oljetanker så länge!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Första förlorare.

Jag är till min stora frustration första förlorare i vadslagningen. Ärtan är inte här och det verkar inte som om han är på väg i dag heller för att vara ärlig. Jag önskar verkligen att så vore fallet. Nästa datum som tippats är på lördag av mamma. Sen är det tre personer som tippat söndag. Just nu tror jag snarare på de som tippat att vi kommer att gå över tiden. Trots sammandragningar, förvärkar och pinvärkar. I morse (förmiddags kanske snarare) när jag vaknade tänkte jag uppgivet att Ärtan kommer att vara den första bebisen i världshistorien som inte kommer ut. Att han kommer att stanna inne för evigheters evighet.
Maken har ju tippat den 26 så han är smygnöjd med att jag var första förlorare. Han vågar dock inte säga det högt eftersom jag är så oerhört trött på att vara gravid och bara längtar efter att få träffa vår lille Ärta.
Nu hoppas jag innerligt på att mamma faktiskt har rätt! Hålla ut till lördag alltså.

Vad vi skulle ha gjort...

För den här helgen hade vi en massa trevliga planer. Jag var rätt nöjd med mig själv, ingen liten graviditet som skulle sätta käppar i hjulet för mig inte! I fredags skulle vi ut och äta med vänner. De var tyvärr tvungna att ställa in men annars hade nog vi varit tvungna att göra det. Styvpappan var nämligen tvungen att hämta mig på jobbet för att jag hade så ont på eftermiddagen. Maken fick inte ut vår bil... Den var inplogad, föräldrarnas bil står i garage. Sen låg jag på soffan och kved och halvsov under kvällen.
Igår var jag hemma hela dagen. Vi var bjudna på 30-årsfest och jag tänkte inte riskera det! Lite lagom till det att maken kom hem från sin utflykt till sina föräldrar började smärtan. Pulserande och brännande.
Det var bara att ställa in. Jag var sjukt missnöjd. Maken försökte dämpa mitt missnöje med godis och melodifestival, det funkade temporärt.
Nu är jag på väg mot brunch med T och P. Sen ska jag göra min sista gudstjänst på jobbet. Jag hoppas på det bästa. Sitter här på tunnelbanan med lite förvärkar.
Det är bra med förberedelser men det här börjar bli löjligt!!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Längtan

Idag längtar jag. Inte bara efter att träffa Ärtan utan efter en massa saker. Tydligast är nog längtan efter att kunna göra vanliga saker igen. Typ röra på mig, både promenader och på gymmet. Jag längtar också efter att kunna dricka kaffe som en normal människa igen. Jag försökte i helgen hemma hos goda vänner. Det slutade med att maken fick stanna bilen så jag kunde kräkas. Jag längtar också efter att vara sugen på mat igen. Bara tannken på mat får mig att må illa. I morse såg jag en bild på ett recept i tidningen och fylldes genast med kväljningar... Tanken på att äta är avskyvärd. Min kolhydratladdning går alltså så där. Så jag längtar och längtar. Men snart så kanske.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Spaning framåt

Idag har jag förberett mig för framtiden. Framtiden efter det att Ärtan fötts. Framtiden för mig som mamma och som icke-gravid. Jag har som ni nog anat inte känt att det är så kul på sistone så jag behövde liksom skämma bort mig själv lite. Jag köpt mig själv en klänning som jag har spanat på någon vecka nu. Det är verkligen min stil på klänningen och jag ser sååååå fram emot att kunna ha den. Att köpa den nu är kanske otroligt korkat för jag kan ju inte prova den men den är A-formad så det borde funka även sen. Det är knäppning över bysten också så om tuttarna fortsätter att vara gigantiska eller till och med bli större så är det bara att knäppa upp och ha ett linne under.
I julas önskade jag mig en ordentlig stegräknare men fick en massa andra bra saker istället. Jag har suktat efter en stegräknare sedan dess i alla fall så idag slog jag till. Jag tror jag har en liknande som Blivande prostinnan.
Just nu är det ju absolut ingen idé att ställa in den på steglängd eftersom mina steg är ungefär hälften så långa som i vanliga fall. Men snart så!
Med hjälp av den och med klänningen som morot ska jag nog kunna komma igång snart igen när Ärtan kommer.
Jag köpte inte bara framtida prylar dock. Även ett par stödstrumpor fick dyka ner bland varorna... Måste ju tänka lite på nuet också.

Vadslagning

Maken tror att Ärtan kommer att födas den 25 eller 26 februari (han är ju beräknad till den 24). Själv hoppas jag på att han kommer den femtonde.
Det skulle alltså kunna vara bara en vecka kvar om jag "vinner" (ungefär) eller två och en halv om maken har rätt. Om ingen av oss har rätt och Ärtan bestämmer att han måste tvingas ut är det ungefär fyra och en halv vecka kvar. Huva.... Jag är klar med att vara gravid. Dock får Ärtan vara kvar till nästa söndag, minst, tycker jag eftersom min SGI blir dräglig efter det och maken slutar köra lastbil då. Jag vill ju ha honom nära.
När tror ni att Ärtan kommer? En liten vadslagning kanske?

Skallra!

Igår i posten låg ett paket till Ärtan. Det stod på att vi fick öppna paketet så länge. Där i låg denna fantastiska skallra! Min fina vän Mia hade läst att jag beundrar hennes pyssel och att min egen pysselådra inte är så stor. Därför virkade hon denna lilla krabat till Ärtan. I toppen på huvudet i det röda sitter något som skallrar lite. Den är helt underbar!!!
Dessutom har hon tänkt till både en och två gånger och virkat den på ekologiskt garn som går att tvätta i 40 grader. Heja!!!
Stor tack från hela familjen till Mia!

Published with Blogger-droid v1.6.5