Trots att jag bara varit hemma lite drygt en vecka och Ärtans beräknade datum inte har kommit och gått är jag otroligt otålig. Jag borde njuta av att bara vara hemma, vila och bli ett med mig själv men det lär ju inte hända...
Det är inte riktigt min grej. Jag planerar in åtminstone en liten händelse varje dag. Något måste jag ju ta för mig. Jag tror att om jag bara sitter hemma kommer jag att bli ännu galnare. En liten fika här och en liten middag där. Någonstans inser jag ju att han kommer när han kommer, varken tidigare eller senare och det finns ingenting jag kan göra åt saken.
Det roliga är att läsa på nätet om vad folk tar till för knep att få ut bebis. Man ska gå i trappor, äta stark mat, hoppa upp och ner och så vidare och så vidare. Roligast hittills enligt mig är att man ska äta sju(!) kilo ananas. Hur kom man fram till det?!?!??!?! Provade man först med fem kilo och så hände ingenting men när man gav sig på två kilo till, då jäklar satte det igång?
Blir man dessutom inte väldigt dålig i magen av sju kilo ananas? Aj.... Sura uppstötningar säger jag bara.
Maken och jag funderade över att det kanske funkar med sju kilo vad som helst. Typ sju kilo vingummi eller marängsviss. Efter det borde bebis inte längre få plats i magen. I alla fall inte med tanke på hur lite mat jag får i åt gången nu. Man kanske tränger ut bebis med maten. Jag tycker det verkar knepigt i alla fall.
Barnmorskan sa igår att det hon kunde rekommendera är sperma. Hoppsan.... Ja det verkar i alla fall roligare än sju kilo annans.
Men Ärtan kommer nog när han känner för det, varken förr eller senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar