Många paketer

Ärtan fick en massa paket i julklapp. Lite förvånande med tanke på att han inte är född ännu... Men det var ju till honom vi önskade oss saker. Nya fina kläder att åka hem från BB i och att ha sen när han blir lite större. Flera olika storlekar packades upp. Favoriterna är nog overallen med öron på och de pyttepyttesmå sockarna. Kan man ha så små fötter?
Han fick också en babysitter med Lilla spöket Laban och två babygym med Laban. Vi hoppas på att det går att byta det ena. Kudde, täcke och lakan till barnsängen som snart dyker upp här också fick han. Vi funderar på att köpa Laban lakan. Märks det ett tema?
Sen fick jag eller vi eller han också en amningskudde. Det var något jag var lite fundersam över innan men H har förklarat hur bra den är så jag tänkte att det var en utmärkt sak att önska sig. Blivande farmor och farfar som gav den såg mer förvirrade ut däremot.
Nu längtar jag ännu mer efter lille livet. Nästan allt är förberett. Nu är det bara han som fattas. Men han ligger där inne och fettar på sig så länge. Det är i och för sig tur att det är ett tag kvar eftersom jag måste rensa ut massa böcker! Det blir mer tydligt nu när rummet fylls med mer och mer av hans saker.
Någon som vill ha lite böcker?

Trasigt revben?

När Ärtan fortfarande låg med huvudet uppåt kändes det vissa dagar som om han svingade sig i mina revben. Efter vändningen har det blivit mycket bättre på den fronten. Problemet är bara att jag tror att han kan ha skadat ett av revbenen på min höga sida. Oavsett vad som händer så gör det ont. När jag andas, ligger, sitter och står så värker det. Jag misstänker att det är en spricka eller att någon muskel fått sig ett blåmärke. Men men... Det är nog bara vila som gäller.
Jag kan glädjande nog meddela att Ärtan gillar gospel i alla fall för han diggade järnet idag när jag jobbade under gospelkonserten i kyrkan. Så länge han låter resterande revben vara i fred så är jag nöjd!

Twist and shout!

I morse vaknade jag när sambon kom hem trots att jag skulle få sova en stund till. Det var ett himla liv i magen. Det knölades på ställen där det brukar vara lugnt. Stök och bök en lång stund. Jag la Sambons hand på magen för att lugna ner lite, det brukar funka, men inte idag. När jag väl gick upp och tog en dusch lugnade det ner sig. Sen åkte jag in till stan och MVC. Där klämdes det lite på magen och hon konstaterade att Ärtan ligger med huvudet nedåt. Han har liksom lagt sig till rätta för att ta sig ut. Han ska i och för sig inte ut på tio veckor till men ändå! Jag tror att det var det som hände i morse.
Lilleman!

Mjäkig? Blödig? Eller fullt normal?

Nu börjar det bli stort här kan jag meddela. Magen växer och växer. Känner mig mer otymplig för varje dag som går och fascineras oerhört av att det tydligen är tänkt att jag ska bli ännu större... Hur ska jag ta mig fram? Och vilken jacka ska jag ha? Jag kommer att frysa ihjäl!
Men i huvudsak är jag bara överlycklig. Nu har de små rosa molnen infunnit sig. Jag ler för mig själv när jag nästan kan fånga en liten fot eller hand som stökar runt i min mage. Jag fantiserar om hur han snart är här och kommer att ligga i sängen med två trötta men storögda föräldrar runt sig.
Jag läser om hur han har det i magen och gråter nästan en liten skvätt. Tänk att det snart är så oerhört verkligt och att han snart är här! "Bara" tio veckor kvar!

Ett envist letande

Jag har tappat bort min navel! Den brukar normalt sett vara väldigt djup och jag har många gånger funderat över hur den ser ut längst in. Nu vet jag det. Anledningen till att jag vet det är för att den inte alls har något djup längre. Det innersta av naveln är på samma nivå som resten av magen. Den har inte pluppat ut ännu men det känns som om den gör det vilken dag eller sekund som helst. Trodde jag aldrig! Fördelen är i alla fall att jag vet hur botten av naveln ser ut nu....

Sökandet efter rosa moln

Jag trodde när jag blev gravid att jag skulle sväva mig igenom graviditeten på små rosa moln. Det har jag inte gjort. Ibland oroar jag mig lite över att jag kanske har gnällt mig igenom den istället! I alla fall till mina nära och kära...
Kanske är det för att graviditeten inte är precis som man tror att den ska vara innan jag väl är här. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle må så illa som jag gjort till exempel.
Men samtidigt är det fantastiskt som igår när jag låg i badet så sparkade Ärtan så hårt att det gick vågor på vattnet. Då är jag på små rosa moln.
Men dagligdags är vardagen precis som den var innan. Hur är det egentligen möjligt? Hur kan vardagen fortsätta när något så fantastiskt håller på att hända? Men samtidigt så måste den ju det...
Jag letar alltså efter de små rosa molnen i vardagen samtidigt som den fortsätter som vanligt. Underligt är det.