Möte med nya sjuksverige.

Vi var hos läkaren idag för att få ett intyg till Försäkringskassan om min sjukskrivning. Stackars läkaren försökte få mig att komma på fler symptom som de skulle acceptera. Att ha jätteont gills tydligen inte... Enligt försäkringskassan är det normalt så här dags i graviditeten. Att bebisen är klar är det enda som är viktigt. Jag undrar om de vill förklara det för den familj vars anhörigs kista jag svimmar över...
Men yrsel med svimningar var tydligen bra. Det kanske försäkringskassan tycker är tillräckligt jobbigt. Annars får de som sagt gärna ta resterande begravningar....

Published with Blogger-droid v1.6.5

Jag antar

Jag antar att det är hormonerna. Jag antar att det är fullt normalt. Jag antar att allt är som det ska.
Jag antar att jag ska känna mig ensam och tårögd. Jag antar att det är fullt normalt att kroppen skriker efter makens varma famn. Jag antar att det är som det ska vara när jag saknar honom varje kväll när han går till jobbet. Jag antar att det är helt okej att jag längtar något otroligt tills han går av sitt nattkörande och är lite närmare.
Jag antar att det är normalt att jag börjar bli lite rädd för att Ärtan ska komma när maken är borta. Jag antar att det är som det ska att jag börjar bli lite orolig överlag för förlossningen.
Jag antar att allt är normalt.

Sjukskrivning

Jag har blivit sjukskriven på halvtid fram till det att det är dags att gå på föräldraledighet. Jag har ju så pass mycket förvärkar och sammandragningar att det blir stört omöjligt vissa dagar att jobba. Innan har jag protesterat vildsint mot alla tankar på sjukskrivning men just nu känns det fantastiskt. Jag sov fjorton timmar i natt och vaknade i alla fall med sammandragningar. Gårdagen var inte heller rolig. Konstanta sammandragningar hela dagen. Jag var inte mitt gladaste jag på jobbet direkt. Det känns lite lättare nu att ha ont när jag vet att det är okej att jag är hemma, att jag inte behöver stressa och att jag kan lägga mig och vila när jag behöver det.
Det är ju ändå piffigt att jag för första gången i mitt liv inser att det inte är ett nederlag att vara hemma. Fast nu handlar det ju inte bara om mig, det handlar om Ärtan. Ärtan är ju trots allt mycket viktigare än vad jag är. Men det här är en trevlig mammauppoffring, vara hemma och ta det lugnt.

Profylaxövningar

För några veckor sedan var maken och jag på profylaxkurs. Många av våra vänner har sagt att det har varit jättebra sen under själva förlossningen. Vi fick lära oss en hel del och pratade målbilder och andning. Vi fick också prova att slå sönder pennor för att visa hur mycket tankens kraft kan hjälpa en på vägen. Jag slog sönder pennan med riktig precision!
En övning vi fick med oss hem var att partnern ska nypa den blivande mamman i knävecken medan man andas för att öva sig på att andas igenom smärtan. Vi har inte varit superbra på att öva men vi kommer på det med jämna mellanrum.
Idag kom vi ihåg det. Maken nyper och jag andas. Men shit vad ont det gör! Och jag vet att det är ingenting jämfört med en riktig värk under förlossningen. Det går ju att andas igenom det hela men det känns lite övermäktigt att veta att det är inte några tio minuters övningar att föda barn...
Men vi övar på att andas och maken håller uppsikt över mina händer. Anledningen till detta är att jag insett under våra övningar är att jag verkligen vill slå någon när det börjar göra ont.
Om inte annat så har vi lärt oss det! Håll er undan.

Ett bra normalt

Jag har irriterat mig en del under graviditeten på att allt är normalt men idag var det bra. Som mitt senaste inlägg visar har det inte varit så kul att vara gravid på sistone. Mest ont och tungt. Jag har känt mig less, trött och uppgiven. Idag läste jag i gravidboken vi fick på MVC när vi var där första gången. Där stod att man ofta brukar känna sig nedstämd, trött på att vara gravid och ganska grinig så här dags in i alla veckor.
Det kändes så skönt! Jag är inte konstig eller älskar mitt barn mindre än någon annan, det är mina hormoner som spökar. Så just nu njuter jag av att vara grinigt normal!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Får man känna så här?

Jag är jättetrött, känner mig tung och inte alls särskilt hipp eller hepp just nu. Snart går jag in i vecka 36 (alltså 35+) och det är inte lång tid kvar. Inte så att jag EGENTLIGEN vill att Ärtan ska komma tidigt men just nu, de senaste dagarna, känner jag att det skulle inte göra någonting om han kom lite tidigare. Han behöver verkligen inte stanna där inne längre än vad det är tänkt! Jag har flera gånger på sistone haft förvärkar halva natten och förmiddagen och de kommer med jämna mellanrum när jag jobbar också. De gör att jag inte kan sova och att jag blir ännu mer disträ och trött. Enligt sjukhuset och barnmorskan är allt normalt, som vanligt. De pratade dock om att det kanske vore en idé för mig att bli lite sjukskriven. Jag slog först bort tanken. Bah! Jag klarar mig nog. Jag är väl inte så vek.
Fast efter gårdagens pers när jag knappt sov och bara hade ont så jag var tvungen att stanna hemma från jobbet ändå tänkte jag att det kanske inte är en helt dum idé. Vara hemma någon dag i veckan eller så för att faktiskt KUNNA jobba när jag väl är här.
Samtidigt känner jag mig kass för jag brukar aldrig ge upp. Jag är inte en sån person. Om så många andra i min närhet klarar av att gå hela vägen fram till förlossningen eller den planerade föräldraledigheten borde jag väl också göra det! Eller?

Vägen fram

Jag gillar när saker och ting är klart. Jag är däremot fruktansvärt dålig på att plocka och se ljuset i kaoset. Därför avskyr jag dagar som denna. Vi fixar återigen i Ärtans rum. Mamma är här och hjälper till. Hon har sytt gardiner dit in. Jag har tömt byrån jag använt som nu ska bli hans. Lite mer Ärtan prylar har tvättats. Maken har satt upp taklampan. Han har också flyttat ut alla saker från Ärtans rum till vardagsrummet. Det är ett måste för att komma åt men det var mycket snyggare här ute innan allt kom hit. Suck.
Just nu tycker jag bara att det är kaos. Jag förstår inte riktigt hur det ska bli fint igen... Lite uppgiven är jag nog just nu. Men det löser sig på sikt!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Stora förändringar för en liten människa

Maken och jag har varit beredda på att göra stora förändringar för Ärtan men nu ikväll börjar de bli väldigt tydliga. Mina älskade böcker måste rensas och flyttas. De har stått i Ärtans rum från det att vi flyttade in tills nu. Idag var jag tvungen att börja rensa. Vi har varit med mamma och inhandlat Ärtans nya säng som kommer om några veckor. Vi har också (tillsammans med resten av Stockholm) varit på IKEA och införskaffat lampor till hans rum bland annat. Jag har lite idéer om hur vi ska göra där inne. En av bokhyllorna ska nog vara kvar men fylld med barnböcker och lite gosedjur och fina saker.
Mamma hittade också ett fint tyg och ska sy gardiner in till rummet. Rummet går allt mer från att vara vårt lilla skräpupplag till att bli ett barnrum.
Vi har varit tvungna att tänka om lite angående resten av lägenheten. Trots att jag rensat ut elva (!) kassar med böcker och ska ta med all min teologi till jobbet (nästan i alla fall, lite måste jag ju ha hemma för att komma ihåg vem jag är under mammaledigheten) så blev det en hel del böcker kvar. Var ska de vara nu då?
Vi funderar fram och tillbaka men i skrivandets stund tycks det som om vi har hittat en lösning. Maken flyttar runt på bokhyllor och böcker i alla fall. Jag ska nog hjälpa till...

Tvätta barnkläder

Just nu håller vi på att tvätta barnkläder. Vi måste väl öva oss antar jag. Jag har läst mig till att vi måste/bör/ska tvätta alla Ärtans nya kläder minst en gång innan de används. Tydligen besprutas de med en massa malmedel som är dåliga för bebisarna. Så nu ligger allt vitt och ljust i tvättmaskinen. Vi gjorde en liten räd på diverse affärer idag för att spana på rean. Det blev inte så mycket på rean men det blev ganska mycket ändå. Jag tror att jag har köpt en alldeles för stor mössa men jag förstår inte storlekarna ännu.
Eftersom maken och jag är rätt långa så misstänker och tror vi att vi inte kommer att behöva jättemånga ombyten för Ärtan i storlek 50, frågan är om han ens kommer kunna ha dem. Så vi har mest 56 och 62. Det finns så mycket fint att välja mellan! Det är så svårt. Jag hade kunnat förköpa mig totalt. Men nu har vi gjort en lista för att se vad vi har.
Totalt har vi 13 bodies med ärm och 1 utan! I och för sig i en massa olika storlekar men jag tror inte vi behöver oroa oss. Att det är med ärm känns också bra för det är inte varmt och skönt ute just nu.
Hans lilla overall och vantarna blir nog också bra.
På lördag blir det besök på IKEA för att se om vi kan hitta lite lakan till hans säng och kanske några tvättlappar. Helst vill jag ha en sovpåse och frottecape också. Vi får se vad som finns.
Men gud vad kul det är att äntligen få köpa dessa små saker!!!!