Jag är jättetrött, känner mig tung och inte alls särskilt hipp eller hepp just nu. Snart går jag in i vecka 36 (alltså 35+) och det är inte lång tid kvar. Inte så att jag EGENTLIGEN vill att Ärtan ska komma tidigt men just nu, de senaste dagarna, känner jag att det skulle inte göra någonting om han kom lite tidigare. Han behöver verkligen inte stanna där inne längre än vad det är tänkt! Jag har flera gånger på sistone haft förvärkar halva natten och förmiddagen och de kommer med jämna mellanrum när jag jobbar också. De gör att jag inte kan sova och att jag blir ännu mer disträ och trött. Enligt sjukhuset och barnmorskan är allt normalt, som vanligt. De pratade dock om att det kanske vore en idé för mig att bli lite sjukskriven. Jag slog först bort tanken. Bah! Jag klarar mig nog. Jag är väl inte så vek.
Fast efter gårdagens pers när jag knappt sov och bara hade ont så jag var tvungen att stanna hemma från jobbet ändå tänkte jag att det kanske inte är en helt dum idé. Vara hemma någon dag i veckan eller så för att faktiskt KUNNA jobba när jag väl är här.
Samtidigt känner jag mig kass för jag brukar aldrig ge upp. Jag är inte en sån person. Om så många andra i min närhet klarar av att gå hela vägen fram till förlossningen eller den planerade föräldraledigheten borde jag väl också göra det! Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar