Hurra!

Underbara Clara är en fin bloggare som jag gärna läser. Hon skrev häromdagen detta blogginlägg om folk som lägger sig i det faktum att hon arbetar så snart efter det att hon fått barn. Hon undrar över varför folk förfasas över att hon sätter sig och syr gardiner eller bloggar och lämnar barnet ensamt. Men som hon skriver, barnet har ju en far! På samma sätt är det här hemma. Ärtan har ju faktiskt en pappa. En fantastisk pappa, en pappa som kan göra allt som en mamma kan förutom att amma. Han kan byta blöjor, natta och bära runt när magen krånglar. Ärtan är lika trygg hos sin pappa som hos mig. Det försöker jag få diverse personer att förstå det när jag hoppar in och har gudstjänster och arbetar lite. Ärtan har en utmärkt pappa och jag är tacksam över att vi är fler unga (är jag fortfarande det?) kvinnor som vågar lita på våra barns pappor. Hurra!!!

Föräldraledig

Igår kändes det för första gången som jag faktiskt är föräldraledig. Jag var en av alla de andra föräldrarna. Vi var ute med vagnen i någon timme i solen och gick vilse i vårt närområde. Vi hittar inte tillräckligt bra ännu, trots att vi bott här över ett år. Jag lyssnade på radio medan vi var ute och gick och Ärtan bara sov. Han trivs väldigt bra i sin vagn. Sen kom vi hem och Ärtan vägrade ligga ensam på soffan. Det var bara på med babybjörnen och låta honom sitta där medan jag åt lunch. Sen fick vi besök av en kille som gick igenom våra försäkringar. Efter det var det bara att amma och bära tills maken kom hem. Ärtan vägrade komma till ro. Jag försökte tvätta och laga mat men icke.
Jag vet att jag har tur eftersom han så ofta tycker att det är okej att ligga själv och att han faktiskt tycker om babybjörnen men det är inte helt lätt att få något gjort med en snart tre veckors bebis hemma. Jag inser att jag måste sänka mina krav på ordning och reda här hemma och på hur mycket jag ska hinna på dagarna. Maken har ju inga som helst krav och inte Ärtan heller...
Det är bara jag som måste tagga ner. Tagga ner och vara föräldraledig.

Var är papporna?

Jag har många gånger tidigare funderat över alla dessa ensamma mammor man ser röra sig på stan på helgerna. Var är papporna har jag då tänkt. Borde de inte vara på samma ställe när det äntligen är helg? Men i helgen fick jag svaret. Maken gick upp på lördagen vid fem med lille Ärtan så att jag skulle få sova. Klockan nio gick han och la sig en sväng innan hans föräldrar och moster dök upp för att hälsa på Ärtan. När de gick hem insåg jag att maken behövde sova, som jag hade gjort tidigare. Så jag åkte iväg till stan och träffade mina föräldrar för en promenad. Nog för att jag saknade maken på promenaden men han var en betydligt piggare och gladare man när jag kom hem på eftermiddagen.
Så nu vet jag var männen är. De sover ut efter att ha tagit hand om ledsna barn på morgonen. I alla fall om de är som min man.

Det nya livet

Det nya livet började ju med buller och bång för snart två veckor sedan. Inget är sig likt här hemma och inget är sig likt i världen. Det är svårt att föreställa sig att det fanns ett liv innan Ärtan var här. Nu ligger han här och sover på soffan. Inramad av amningskudden eftersom vi inte vill att han ska rulla iväg någonstans. Han är mer mobil än vad man tror!
Men samtidigt inser jag att min tillvaro ser kanske mer annorlunda ut än vad den gör för maken. Det är trots allt jag som inte kan duscha så länge jag vill alla gånger för att det är en liten kille som vill ha mat. Det är jag som inte bara kan ge mig av och göra saker själv av samma anledning. Ikväll är exempelvis maken iväg och spelar poker. Det skulle inte jag kunna göra. Igår var han och spelade badminton. Det får jag inte göra på grund av kejsarsnittet! Jag får inte träna på några veckor ännu. Känns extremt irriterande eftersom jag längtat något kopiöst efter det. Men nu när jag kan röra mig igen, lite mer smidigt i alla fall, ska jag kalibrera min stegräknare.
Jag är lite avundsjuk på maken samtidigt som det känns väldigt gosigt att lyssna på sonens små snusande ljud när han ligger här och sover.

Oro oro oro

Det finns massa saker att oroa sig för när man är nybliven småbarnsförälder. Sover han för mycket? Äter han för lite? Är han för varm eller för kall? Det mesta kan man dock avfärda. En oro som ligger och gnager nu är dock att de hittade ett blåsljud på Ärtans hjärta när de kollade honom på BB. Vi fick först komma tillbaka till barnläkaren och då trodde jag att de skulle säga att det var borta men icke. Det ledde till att vi igår var tillbaka hos kardiologen. Där hoppades vi att de skulle säga att allt var borta men icke igen.
Tydligen finns det ett litet hål mellan förmaken och sen så pumpar inte hans hjärta på helt rätt sätt. Hans hjärta är mer som det ska vara i magen än utanför.
Maken och jag försöker att inte oroa oss och vi får massa uppmuntran från folk runt omkring oss. Personer som själva har blåsljud eller har haft det. De verkar må bra dessutom.
Nu ska vi "bara" vänta i några veckor för att återigen åka tillbaka till sjukhuset och kolla hans hjärta igen. Det var inget Ärtan uppskattade igår och inget vi som föräldrar heller uppskattade. Vi fick hålla i honom i tjugo minuter medan de körde med ultraljudet över hans lilla kropp och en massa konstigheter syntes på en skärm...
Men nästa gång tycker jag att det som syns på skärmen ska vara att allt är bra och att allt har ställt om sig till livet utanför magen.
Böner mottages gärna!

Hemma!

Nu är vi hemma. Bloggen borde inte heta "Iväntan på Ärtan" längre utan kanske snarare "Livet med Ärtan" men vi får se hur vi gör... Just nu är jag så trött så jag kan inte riktigt fundera över det.
Vi försöker vänja oss vid att vara här och att vara en liten familj. I natt var det däremot inte roligt. Ärtan har blivit förkyld på nåt vänster och var supertäppt. Först på kvällen var det inte så farligt, han lät bara lite som en gris när han åt men när det var dags att amma vid två var det inte roligt längre. Han bara grät och skrek eftersom han inte fick någon luft. Han kämpade och kämpade. Maken ringde sjukvårdsupplysningen som gav rådet om koksaltlösningsdroppar. Sådana hade vi självfallet inte hemma.
Maken tog då bilen till ett jourapotek och jag försökte lugna Ärtan. Det gick inte alls. Han blev mer och mer upprörd eftersom han var hungrig men inte kunde äta och inte fick någon luft.
När maken kom tillbaka hem grät både mor och barn. Men strax efter att dropparna runnit in i den lilla näsan kunde lugnet upprättas. Ärtan började andas mer normalt igen istället för som en astmapatient och han kunde äta lite. Sen sov vi.
Han har varit lite extra hungrig i natt så vi har ammat varannan timme ungefär men det går bra när jag ligger i sängen. Han äter och jag halvsover.
Nu är det faktiskt snart dags att väcka honom så att han får äta igen. Stackaren är helt slut efter nattens äventyr.
Vi hoppas på att slippa flera sådana!

Förlossningsberättelse

Nedanstående text kommer att bli ganska detaljerad så om ni inte vill läsa om blod och sånt så hoppa över detta.
Men Ärtan är i alla fall född. Väntan är över!

Förlossningen började natten mellan torsdag och fredag lite försiktigt. Jag vaknade på natten med värkar återigen och tänkte att nu börjas det med de här fjanterierna igen. Fast när jag vaknade igen på morgonen vid sju höll värkarna fortfarande igång. Nu väcktes alltså ett litet hopp till liv. Jag satt hemma med maken under dagen och vi försökte spela spel för att fördriva tiden. Det gick så där eftersom jag inte kunde koncentrera mig. När vi satt i soffan vid lite efter tre märkte jag att vattnet gick ordentligt. Jag hoppade in i duschen och bad maken ringa till sjukhuset. Så får man tydligen inte göra eftersom han ombads lägga på och att jag skulle ringa när jag kom ut ur duschen. Skumt.
Sagt och gjort. Svaret vi fick var i alla fall att det var fullt på förlossningen så vi skulle ringa senare. När vi ringde några timmar senare hade värkarna tagit fart och vi fick komma in.
Kvart över sju klev vi in på förlossningen. När man sedan kollade hur mycket jag öppnat mig visade det sig att det var tre centimeter.
Där någonstans började problemet. För tre timmar senare var det fortfarande tre centimeter. Inte bra... Det började pratas värkstimulerande dropp. De provade lite andra metoder först bara. Ytterligare två timmar senare hade jag bara öppnat mig till fyra centimeter. Det kändes väldigt hopplöst...
Men vi fortsatte och det började göra väldigt väldigt ont. Jag ställde mig i duschen en halvtimme för att få lite smärtlindring. När vi kom tillbaka till rummet fick jag lustgas. Jag andades och andades men insåg när vi hade hållt på med den nästan två timmar och jag var cirka fem centimeter öppen att det här skulle ta tid.
Jag övergav alla nobla tankar på en naturlig förlossning och gav mig på epiduralen. Tack gode gud!
Så där mitt i natten satt jag och kunde faktiskt prata för första gången på flera timmar. Klockan tre på natten passade jag på att äta fruktsalladen maken gjort åt mig. Sen små sov vi en stund. Sen började vi om. Jag hade så sakteliga öppnat mig och vid sex på morgonen var jag öppen åtta centimeter. Då hade vi alltså varit inne på förlossningen nästan tolv timmar. Problemet låg också i att jag kräktes upp allt jag fick i mig, vatten och fruktsallad så de satte dropp på mig. När de senare tog bort det fortsatte jag att kräkas. Inte kul....
Slutligen öppnade jag mig till tio centimeter men efter det hände ingenting på två timmar. Värkarna nästan stannade av. Då när klockan var runt tio på morgonen fick jag värkstimulerande dropp. Då hade vi redan varit femton timmar på förlossningen. Snart kommer vår bebis tänkte maken och jag.
Men icke. Trots all hjälp ville han inte ut.
Folk kom och gick in i vårt rum och försökte få mig att göra saker. Vi började till och med krysta forcerat som det heter när det inte börjar av sig självt. Jag krystade och krystade. Det ville sig inte heller....
Ytterligare en läkare dök då upp med en sugklocka. De drog och drog i Ärtans huvud. Det ville sig inte med den saken.
Då pang bom bestämdes det att det var dags för akut kejsarsnitt. Klockan var då tre på eftermiddagen och vattnet hade alltså gått nästan ett dygn tidigare. Vi hade varit på förlossningen nästan tjugo timmar. Allt gick väldigt snabbt. Värkstimulerande togs bort, maken fick på sig gröna operationskläder och jag svischades iväg på en säng. Väl i operationssalen rådde ett organiserat kaos. Eller vi får i alla fall tro det... För vi upplevde det nog mer som bara kaos.
Jag var så rädd och orolig att hela jag skakade och maken gjorde sitt bästa för att hålla mig lugn. Vi förberedde oss på att det kunde ta tid men vips hördes det ett ganska argt barnskrik på andra sidan skynket. Och ett litet host. Tårarna bara rann längs med våra kinder. Efter tjugo och en halv timme på förlossningen och ett dygn efter att vattnet gått kom äntligen vår lille Ärta.
Maken och Ärtan fick åka tillbaka till förlossningen och jag fick åka till uppvaket.
Ungefär en timme senare återförenades vår lilla familj på BB-avdelningen. Där har vi nu spenderat vår första natt och vår första dag.
Jag har haft ganska mycket ont men fått superhjälp av maken. Han har klätt på mig, duschat mig och hjälpt mig med allt sånt som man kanske egentligen inte vill ha hjälp med av någon. Vi får nog ligga kvar några dagar för min skull. Ärtan och maken mår ju bra. Men mitt sår måste också må bra. Egentligen längtar jag bara hem men förstår deras poäng.
Eftersom Ärtans mor och farföräldrar var här idag och hälsade på har vi alla fall numera dator, lite mer rena kläder och lite böcker att läsa.
Fast mest av allt sitter bara maken och jag och tittar på Ärtan. Det går ju inte att sluta beundra honom!
Trots en mardrömsliknande förlossning var han värd varenda sekund av kämpande!

Bara inte idag!

För första gången på flera veckor så känner jag "Nej inte idag lille skrutt". Idag fyller maken år och även om det symboliskt vore roligt att vi fick reda på att Ärtan är på väg på min födelsedag och han kom idag på makens födelsedag så känner vi att helst inte. Har han nu väntat så här länge kan han väl vänta tills imorgon i alla fall, så att han får en egen födelsedag.... Inte för hans pappas skull utan för sin egen.
Just nu känns det dock inte som om det är någon fara på taket att han skulle komma idag. Det är rätt lugnt och var faktiskt så även i natt. Annars har jag ju haft värkar på kvällarna och nätterna som gått över fram på små timmarna. Det känns ju faktiskt lite meningslöst...
Oavsett så kommer Ärtan och hans pappa att fylla år väldigt nära varandra. På måndag ska vi nämligen på överburenhetskontroll på SÖS vilket innebär att vi ska prata igångsättning och andra piffiga lösningar. Om jag förstått det hela rätt så kommer Ärtan att evakueras mot sin vilja senast om en vecka. Spännande!
Jag hoppas i och för sig att detta hot om evakuering gör att han väljer att komma ut på eget bevåg. Fast inte idag som sagt... Imorgon låter bra!

Nej, det är ingen tävling.

Jag måste inse att det inte är en tävling att vänta barn. Att jag inte kan påverka när Ärtan bestämmer sig för att komma ut. Han trivs uppenbarligen där han är och har inga planer på att dyka upp just idag.
När vänner och bekanta postar på facebook att deras små under har dykt upp skär det faktiskt lite i hjärtat. Jag vill ju vara en av dem! Det känns som det inte kommer att hända just nu. Jag är ballongen som aldrig kommer att landa.
För att inte bli helt galen planerar jag små utflykter och trevliga möten. Jag hängde med Knoddas idag (vilket i och för sig gör att jag längtar ännu mer efter Ärtan) och han är ju charmig som få. Imorgon ska jag träffa T för lunch och på kvällen ska stackars styvpappan följa med mig till Babyland och köpa en resesäng till i sommar. De har en slags temakväll jag fått erbjudande om.
Jag tänker att om jag planerar saker så blir det lite som reklamen "Plötsligt händer det!".