Förlossningsberättelse

Nedanstående text kommer att bli ganska detaljerad så om ni inte vill läsa om blod och sånt så hoppa över detta.
Men Ärtan är i alla fall född. Väntan är över!

Förlossningen började natten mellan torsdag och fredag lite försiktigt. Jag vaknade på natten med värkar återigen och tänkte att nu börjas det med de här fjanterierna igen. Fast när jag vaknade igen på morgonen vid sju höll värkarna fortfarande igång. Nu väcktes alltså ett litet hopp till liv. Jag satt hemma med maken under dagen och vi försökte spela spel för att fördriva tiden. Det gick så där eftersom jag inte kunde koncentrera mig. När vi satt i soffan vid lite efter tre märkte jag att vattnet gick ordentligt. Jag hoppade in i duschen och bad maken ringa till sjukhuset. Så får man tydligen inte göra eftersom han ombads lägga på och att jag skulle ringa när jag kom ut ur duschen. Skumt.
Sagt och gjort. Svaret vi fick var i alla fall att det var fullt på förlossningen så vi skulle ringa senare. När vi ringde några timmar senare hade värkarna tagit fart och vi fick komma in.
Kvart över sju klev vi in på förlossningen. När man sedan kollade hur mycket jag öppnat mig visade det sig att det var tre centimeter.
Där någonstans började problemet. För tre timmar senare var det fortfarande tre centimeter. Inte bra... Det började pratas värkstimulerande dropp. De provade lite andra metoder först bara. Ytterligare två timmar senare hade jag bara öppnat mig till fyra centimeter. Det kändes väldigt hopplöst...
Men vi fortsatte och det började göra väldigt väldigt ont. Jag ställde mig i duschen en halvtimme för att få lite smärtlindring. När vi kom tillbaka till rummet fick jag lustgas. Jag andades och andades men insåg när vi hade hållt på med den nästan två timmar och jag var cirka fem centimeter öppen att det här skulle ta tid.
Jag övergav alla nobla tankar på en naturlig förlossning och gav mig på epiduralen. Tack gode gud!
Så där mitt i natten satt jag och kunde faktiskt prata för första gången på flera timmar. Klockan tre på natten passade jag på att äta fruktsalladen maken gjort åt mig. Sen små sov vi en stund. Sen började vi om. Jag hade så sakteliga öppnat mig och vid sex på morgonen var jag öppen åtta centimeter. Då hade vi alltså varit inne på förlossningen nästan tolv timmar. Problemet låg också i att jag kräktes upp allt jag fick i mig, vatten och fruktsallad så de satte dropp på mig. När de senare tog bort det fortsatte jag att kräkas. Inte kul....
Slutligen öppnade jag mig till tio centimeter men efter det hände ingenting på två timmar. Värkarna nästan stannade av. Då när klockan var runt tio på morgonen fick jag värkstimulerande dropp. Då hade vi redan varit femton timmar på förlossningen. Snart kommer vår bebis tänkte maken och jag.
Men icke. Trots all hjälp ville han inte ut.
Folk kom och gick in i vårt rum och försökte få mig att göra saker. Vi började till och med krysta forcerat som det heter när det inte börjar av sig självt. Jag krystade och krystade. Det ville sig inte heller....
Ytterligare en läkare dök då upp med en sugklocka. De drog och drog i Ärtans huvud. Det ville sig inte med den saken.
Då pang bom bestämdes det att det var dags för akut kejsarsnitt. Klockan var då tre på eftermiddagen och vattnet hade alltså gått nästan ett dygn tidigare. Vi hade varit på förlossningen nästan tjugo timmar. Allt gick väldigt snabbt. Värkstimulerande togs bort, maken fick på sig gröna operationskläder och jag svischades iväg på en säng. Väl i operationssalen rådde ett organiserat kaos. Eller vi får i alla fall tro det... För vi upplevde det nog mer som bara kaos.
Jag var så rädd och orolig att hela jag skakade och maken gjorde sitt bästa för att hålla mig lugn. Vi förberedde oss på att det kunde ta tid men vips hördes det ett ganska argt barnskrik på andra sidan skynket. Och ett litet host. Tårarna bara rann längs med våra kinder. Efter tjugo och en halv timme på förlossningen och ett dygn efter att vattnet gått kom äntligen vår lille Ärta.
Maken och Ärtan fick åka tillbaka till förlossningen och jag fick åka till uppvaket.
Ungefär en timme senare återförenades vår lilla familj på BB-avdelningen. Där har vi nu spenderat vår första natt och vår första dag.
Jag har haft ganska mycket ont men fått superhjälp av maken. Han har klätt på mig, duschat mig och hjälpt mig med allt sånt som man kanske egentligen inte vill ha hjälp med av någon. Vi får nog ligga kvar några dagar för min skull. Ärtan och maken mår ju bra. Men mitt sår måste också må bra. Egentligen längtar jag bara hem men förstår deras poäng.
Eftersom Ärtans mor och farföräldrar var här idag och hälsade på har vi alla fall numera dator, lite mer rena kläder och lite böcker att läsa.
Fast mest av allt sitter bara maken och jag och tittar på Ärtan. Det går ju inte att sluta beundra honom!
Trots en mardrömsliknande förlossning var han värd varenda sekund av kämpande!