Igår hände det en massa "för första gången" saker. Mitt kräkande tog sig självt till nya nivåer så efter att inte ha fått i mig något vatten eller liknande på hela natten och hela förmiddagen ringde jag sjukvårdsupplysningen. De brukar normalt säga att man bara ska stanna hemma och vänta men nu sa de åt mig att åka till gynakuten. Så jag väckte den stackars sovande sambon och förklarade att han var tvungen att köra mig till akuten. Vi kom dit och rätt snabbt och piffigt las jag på en brits med dropp i armen. Sen tog de lite blod ifrån mig och lät mig ligga. Så där låg jag och kände mig eländig. Så fort jag rörde mig välde illamåendet över mig. Blörk. Så sambon satt på en stol bredvid och försökte hålla mig på bra humör.
Efter någon timme eller två fick vi träffa doktorn. Hon frågade en massa och undrade om jag känt mig mindre gravid de senaste dagarna. Det skrämde mig ordentligt. Hon gjorde en undersökning och sa att det såg bra ut men att hon ville göra ett ultraljud för att vara säker på att allt var bra med Ärtan. Så först invärtes (tänker inte gå in på hur man gör det) och där såg man hjärtat! Sen tog hon på magen. Herregud! Vi fick se vår lilla ärta. Det stora stora huvudet, de små armarna, hjärtat som slog ihärdigt och de små fantastiska fötterna som sparkade med sina små små tår.
Jag höll på att börja gråta. Både för att det var så fantastiskt att se Ärtan och för att allt stod rätt till. Tydligen kunde kräkningarna varit ett symptom på missfall men så verkar inte vara fallet. Att se Ärtan röra sig var otroligt och nu längtar jag ännu mer efter vårt ordentliga ultraljud som vi ska göra om några veckor.
Men just nu kan jag inte sluta tänka på de där fantastiska små fötterna med tårna som sparkade och spretade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar